Orkney

Orkneyöarna - "Resa i Vikingabygder"

Besöket på Orkneyöarna ingick i ett reseupplägg som jag kallade för "Resa i Vikingabygder" och som omfattade besök på, förutom dessa öar, Shetlandsöarna, en resa genom det skotska höglandet och ett besök på de yttre Hebriderna.

Det nordiska arvet lever kvar i dessa bygder, framför allt i gatu- och ortsnamnen, som avslöjar att nordbor levde här för mer än 1 000 år sedan. De arkeologiska fynden från vikingaperioden är många, och i stor omfattning fortfarande synliga. I samtal med människor kom ofta påverkan av den nordiska kulturen på tal.

Detta var en resa som förde mig genom unika landskap, imponerande naturmiljöer och som ledde till många möten med vänliga och gästfria medmänniskor. Paret Herbert och Ingrid Mackenzie i St. Margerets Hope på Orkney får vara symbol för detta.  Uttrycket om att skottar skulle vara ett snålt släkte kom helt på skam under denna resa!

Läs mera om min resa under Resfakta.

Några historiska fakta

Förhistoriska perioden

Befolkningen av Skottland pågick successivt. De första människorna som kom var jägar- och samlarfolk. Omkring 4 500 före Kristus finns de första spåren av neolitiska jordbrukare som kom från den Europeiska kontinenten. Dessa människor odlade säd och höll sig med boskap. De röjde stora arealer genom att bränna skogen som vid denna tidpunkt täckte stora delar av Skottland och skapade på så sätt det hedlandskap som idag är så typiskt för norra Skottland. Människorna levde i välorganiserade samhällen. Fina lämningar efter tidiga bosättningar finns, bland annat, på Orkney (Skara Brae) och på Shetland (Jarlshof).

Deras religiösa uppfattningar resulterade i att de begravde sina döda i stora gravkammare,  eller i stenkummlar. Det finns flera välkända gravkammare på flera ställen runt om i Skottland, bland annat på Orkney (Maes Howe).

En ny utvecklingsfas inleddes när människorna utvecklade sin tro med att ställa in stora lerkrukor fyllda med någon dryck som de döda skulle ha i ett senare livsskede. Under denna period kom även bronsåldern till Skottland då man gick från verktyg av flinta till verktyg tillverkade av en koppar/tenn legering. Svärd och sköldar introducerades under 1 000-talet före Kristus. Till sitt försvar uppfördes stora fornborgar, som länge levde kvar.

Kelterna, pikterna som de kom att kallas senare, kom till Skottland i omgångar under 400-talet före Kristus. De förde järnet med sig och trängde ut de tidigare bosättarna i kampen om marken. Stridigheterna ledde till att kelterna tvingades bygga betydligt mera sofistikerade försvarsanläggningar, så kallade brocher, vilket var stora befästa torn av sten. Intill dess ena sida anlades en yttre borggård med ett vaktrum. Brocher finns på flera ställen runt om i Skottland, på Orkney och Shetland.

I slutet av den förhistoriska perioden, strax före romarnas ankomst, bestod Skottland av små samhällen bebodda krigiska stammar, som när de inte krigade mot varandra, ägnade sig åt jordbruk, fårskötsel och fiske.

Romerska perioden

I grekernas och romarnas värld var Shetland och Orkney "världens ände".

Omkring år 330 före Kristus lämnade greken Pytheas det nuvarande Marseille och seglade runt Britannien. I sin reseberättelse nämner han en ö kallad Thule, sex dygns seglats norr om Britannien, vilket kan ha varit en av öarna tillhörande ögruppen Orkney. Hans reseberättelser finns inte kvar i originalupplaga men finns citerade i olika källor.

Romarna, vars erövring av södra Britannien påbörjades år 43 efter Kristus, försökte efter framgångarna i söder fortsätta sitt erövringståg norrut. När de kom till Skottland mötte de så starkt motstånd från kelternas (pikternas) sida att de år 123 E Kr. beslutade sig för att ge upp försöket. Kejsaren Hadrianus beordrade då att man skulle bygga en stor försvarsmur tvärs över södra Skottland. Hadrianus mur gav emellertid inte tillräckligt skydd varför Antonius, den då regerande romerske kejsaren, beordrade att en ny mur skulle byggas för att hålla pikterna stånd. Romarna drog sig bort från Britannien under 450-talet e Kr.

Perioden efter Romarna

På de brittiska öarna bodde ett flertal olika folkgrupper, som var och en dominerade sina områden.

I norr, från trakterna av dagens Inverness och norrut, regerade pikterna.

I mitten av 500-talet efter Kristus kristnades pikterna av St. Columba och hans bröder från den lilla klosterön Iona, strax utanför Mull på Hebriderna. Från pikternas huvudområde kring Inverness spred sig kristendomen snabbt till Shetland och Orkney.

Pikterna levde kvar på Orkney och Shetlandsöarna när de första nordborna, vikingarna, slog sig ned här i slutet av 700-talet, eller i början av 800-talet. Vad som hände med dem vid vikingarnas ankomst är höljt i dunkel. Förmodligen kom de i strid med varandra, eller så lämnade de öarna frivilligt vid hedningarnas ankomst. Vid denna tidpunkt var nordborna ännu inte kristnade.

Till överst på sidan

Vikingaperioden

Vikingatågen, sägs enligt krönikorna, börja med attacken mot klostret Lindisfarne på ön Holy Island, vid Nordenglands östkust, år 793. Men redan tidigare på 700-talet kan koloniseringen av Shetland och Orkney ha påbörjats. Norge var vid denna tidpunkt överbefolkat. De första som lämnade Norge var bönder som sökte nya områden att bosätta sig på. I början av 800-talet tog nordbornas emigration fart ordentligt och under 600 år var Shetland och Orkney en del av det norska väldet. Deras, kanske, främsta kvarleva är den stora St. Magnus katedralen i Kirkwall, huvudstaden på Orkney. Den började byggas år 1137 och står som ett monument över vikingarnas långa era.

År 872 blev Orkney huvudsäte för vikingarnas besittningar i Västerhavet och härifrån gav man sig iväg på plundringståg och handelsfärder till angränsande länder.

I samband med nordbornas kolonisering av Orkney och Shetland infördes den nordiska kulturen, med eller utan hjälp av våld, och lever delvis kvar än idag. Tydligast kan den spåras i ortsnamn och i den årliga "Up-Helly-Aa"-festen i Lerwick, då man bränner ett vikingaskepp. Inledningen av koloniseringsperioden var ofta våldsam och blodig. När nordborna väl var etablerade levde de på jordbruk och boskapsskötsel. En del blev handelsmän.

År 1380 kom Norge, med biländer, under den danska kronan vilket försvagade kontakterna med Orkney/Shetland. Genom Hansan fick tyska handelsintressen ett avgörande inflytande i det tidigare så mäktiga riket.

Efter Vikingaperioden

År 1448 blev en tysk greve kung över Danmark och ett par år senare även över Norge. Han antog namnet Kristian I.

Kristian förde en expansiv utrikespolitik som blev kostsam. Hans krav på högre skatter ledde till uppror i Sverige och ledde till att Karl Knutsson åter blev kung 1464. Efter dennes död försökte Kristian åter lägga Sverige under sig, men besegrades under slaget vid Brunkeberg 1471.

För att förbättra sin ekonomi hade Kristian kontaktat den skotske kungen, som han hade stora fordringar hos. Denne hade sedan 1426 vägrat att betala den årliga avgiften till den norska kungen som avtalats 1266, då Hebriderna och Isle of Man övergick i skotsk ägo. Kraven avvisades emellertid av Skottland.

Krigen med Sverige band trupper och resurser i så stor omfattning att Kristian inte vågade riskera en öppen konflikt med Skottland. Han försökte då istället att gift bort sin dotter Margareta med den skotske tronföljaren. Sedan denne avlidit avbröts de förhandlingar som påbörjats 1460, men togs åter upp åtta år senare med den nye regenten Jakob III och ett avtal träffades om giftermål.

Man kom överens om att fordringarna för Hebriderna och Isle of Man skulle avskrivas, och att en årliga avgiften skulle upphöra. Kristian förband sig att i morgongåva för sin dotter erlägga 60 000 floriner. Kontant betalades 10 000 floriner och resterande belopp fick den Kristian genom att pantsätta Orkneyöarna hos den skotske kungen. Vid giftermålet 1469 mellan Jakob III och prinsessan Margareta pantsattes även Shetland för 8 000 floriner.

Efter giftermålet och överenskommelsen med skottarna kunde Kristian nu koncentrera sig på att stärka sin ställning i Norden.

Eftersom öarna pantsatts, hade han möjlighet att återfå dem så snart hans ekonomi förbättrats eller låta sina efterföljare på Danmarks tron lösa in dem igen. Pantsättningen skedde utan det norska riksrådets samtycke och motståndet mot fördraget var länge starkt i Norge. I sina kungaförsäkringar lovade tillträdande dansk-norska monarker ännu i mitten av 1700-talet att verka för att lösa panten för Orkney och Shetland och återförena dem med riket.

När öarna övergick i skotsk förvaltningen avtalades det att nordisk lag och rätt också i fortsättningen skulle gälla, samt att inga förändringar skulle vidtas i öarnas styrelse och förvaltning.

Skottarna höll dock inte länge alla delar av överenskommelsen. Jarlen över Orkney avlägsnades omedelbart och öarna lades direkt under kungligt styre. År 1471 deklarerade det skotska parlamentet ensidigt att öarna var en del av Skottland. Norsk lag gällde dock fram till i början på 1600-talet.

De danska kungarna löste aldrig in panten och det finns forskare som hävdar att Norges kung fortfarande har formell rätt att göra detta och återförena Orkney och Shetland med det gamla moderlandet.

Efter att Orkney övergått i skotsk ägo följer ögruppens historiska utveckling Skottlands. För några viktiga årtal se vidare under Skottland.

Till överst på sidan

Geografi, Geologi

Ögruppen Orkney utgörs av ett femtiotal öar, vars yta är något mindre än Shetlandsöarnas. Endast sjutton av öarna är numera bebodda. På den största och mest befolkade ön, Mainland, ligger huvudstaden Kirkwall med cirka 7 500 invånare och ögruppens näst största stad Stromness.

Orkney är att jordbruksland med bördiga slätter mellan höjderna. Odlingsarealen har under årens lopp utvidgats genom att ny mark har brutits på hedlandskapet, som tidigare bara användes till fårbete eller torvbrytning. Det uppodlade landskapet på Orkney skiljer sig markant mot det karga, bergiga på Shetlandsöarna.

Ett ordspråk säger: "På Orkney är man bönder som ibland fiskar. På Shetland är man fiskare som ibland brukar jorden."

Berggrunden på Orkney består främst av röd sandsten, som i alla tider använts som byggnadsmaterial av öarnas befolkning. Geologiskt sett är Orkney betydligt yngre är Shetlandsöarna, cirka 300 miljoner år mot Shetlands cirka 2 500 miljoner år. Grönland och Orkney är förbundna genom en väldig bergsrygg under vattnet. För 7 - 8 000 år sedan fanns fortfarande en landbrygga mellan Orkneyöarna och Skottland. På den vandrade ett antal däggdjur till öarna. Vissa av dem har utrotats av människan.

Klimat

Klimatet på Orkney är något varmare jämfört med Shetland och medeltemperaturen ligger på cirka +13 grader Celcius i juli och cirka +5 grader Celcius i december. Antalet regndagar är färre än på Shetland, som har cirka 250 regndagar per år. Sommartid drabbas dessutom öarna ofta av dimma och blåst, vilket kan försvåra förbindelserna mellan öarna. Under höst och vintermånaderna drar ofta orkanvindar in över Orkney.

Man väljer att besöka Orkneyöarna för den fina naturens skull, inte för att sola eller bada.

Befolkning

Skottlands befolkning uppgår till drygt fem miljoner invånare. De flesta lever i mellersta och i södra delen av landet.

Skottarna håller hårt på sin identitet och påtalar gärna på vilket sätt de skiljer sig från engelsmännen. De värnar om sin regionala skillnader, olika seder och traditioner, dialekter och det gaeliska språket.

Mina erfarenheter av skottar var att de var oerhört vänliga, hjälpsamma och gästfria.

Befolkningen på Orkney uppgår till lite drygt 30 000 invånare och några av dem bär fortfarande på ett nordiskt arv.

Natur

På Orkney, liksom på Shetland, finns ett oerhört rikt fågelliv, framförallt sjöfågel. Under häckningsperioden, april-augusti, sjuder havsklipporna och strandängarna av liv. För den ornitologiskt intresserade är detta ett eldorado som erbjuder magnifika upplevelser. På klipporna häckar tusentals sillgrisslor, tordmular, lunnefåglar, stormfågel, tretåiga måsar och havssulor. På hedmarkerna ser man storlabb, fjällabb, storspov, småspov och olika arter av rovfåglar. På ängarna finns, bland annat, strandskator och tofsvipor. I havet simmar ejder och i sjöarna olika andfåglar. På Orkney finns dessutom ganska goda möjligheter att se den allt mer sällsynta kornknarren. Shetlandsöarna har begåvats med en egen variant av gärdssmyg.

Det går att skåda fågel överallt på Orkney, men några platser är bättre än andra, t ex. Rousay, Noup Head och Castle of Burrian på Westray, South Ronaldsays östkust och Lynnes på Hoy.

Ja, det är svårt att beskriva det intensiva fågellivet. Det måste helt enkelt upplevas!

De vilda däggdjuren på land är få. Här finns, bland annat, hare, åkersork, saknas dock på Shetland, och utter. Den skygga uttern ser man av och till simmande i havet, springa över klippor eller över vägen. Säl finns det dock mycket gott om och man ser dem ofta liggande på klippor och sola när man vandrar utefter havet eller åker båt.

Längre ut till havs kan man se delfiner, tumlare och olika arter val.

Under sommaren är blomsterprakten stor; orkideer, gul svärdslilja, stora hav av tusensköna, trift, primula, smörblommor, ögontröst etc.

Orkney är, liksom Shetland, numera skoglöst.

Jag kommer aldrig att glömma de fantastiska naturupplevelserna eller alla de vänliga människor jag mötte under min resa på Orkneyöarna.

Herbert och Ingrid
Mackenzie.
St Margerets Hope

Stengärdsgårdar.
Rosay

Churchills barriär.
Burray

St. Magnus katedralen.
Kirkwall

Hamnen.
Kirkwall

Pierowall.
Westray

Lunnefågel.
Westray

Lunnefågel.
Westray

Lunnefåglar.
Westray

Odens sten.
Shapinsay

Ring of Brodgar.
Mainland

Takstenar.
Hoy

"Old Man of Hoy".
Hoy

Noup Head.
Westray

Neolitisk boplats.
Skara Brae

Gamla hus.
Hoy

Hus med stensilo.
Rousay

Minnesmärke.
Scapa Flow
St Margerets Hope

Dwarfie Stone.
Hoy

Vikingastaty.
Burray

Nyfångade krabbor.
Rosay