Kuba

Resfakta

Kuba - "Karibiens Nyckel"

Kuba är trots sitt oacceptabla politiska system under ledning av Fidel Castro, sin stora fattigdom, slitna miljö och på flera håll vackra natur ett land väl värt att besöka.

Många kubaner lever under mycket knappa förhållanden och kämpar hårt för sin dagliga tillvaro. En genomsnittslön för en arbetare i tobaksindustrin ligger på cirka 6 -7 USD per månad, det vill säga ungefär 50 SEK! De knappa ekonomiska resurserna tvingar många kvinnor att prostituera sig. Tiggeri förekommer överallt. Tekniskt sett är landet, speciellt på landsbygden, i många fall lågt utvecklad och man ser ofta ekipage dragna av stora oxar eller bönder som plöjer med hjälp av oxar.

Trots sin svåra situation orkar kubanerna vara glada och vänliga. I deras leende ansikten ser man dock ofta sorgsna och uppgivna ögon. Flera kubaner jag mötte sade: "Ni ser våra leende ansikten, men inte vårt sorgsna inre". Jag önskar dessa vänliga människor ett betydligt bättre liv än det de för närvarande har.

Långt innan jag besökte Kuba undrade jag hur svenskar kan försvara den politik som förs av Fidel Castro och andra ledande kubanska politiker. Än mindre förstår jag detta efter mitt besök. De som i Sverige påstår att det råder demokrati och att kubanerna har det bra, undrar jag vilket Kuba de mött?

Mitt nästan fyra veckor långa besök på Kuba, långt bortanför charterturismens skyddade hotellområden, blev en händelserik och upplevelsefylld resa. Jag mötte många vanliga kubaner i städer och på landsbygden, vandrade, cyklade och njöt av den rytmiska och vackra kubanska musiken i heta tropiska nätter, och naturligtvis av alla de vackra gamla bilarna som rullade över hela Kuba.

Under min rundresa besökte jag, bland annat, Havanna, Baracoa, Santiago de Cuba, Trinidad, Camaguey, Cienfuegos, Santa Clara, Vinales och Pinar del Rio.

Läs mera om min resa och en del av mina upplevelser under Resfakta.

Kubas historia i korthet

Den 29 oktober 1492 landsteg Christofer Columbus på Kuba. Ön beboddes vid denna tidpunkt av tre olika indianska folkgrupper; Siboney, Arawak och Taino. De två förstnämnda var nomadfolk som levde av jakt och var samlare. Taino ägnade sig åt jordbruk och odlade, bland annat, majs, bönor, squash, jordnötter, palmliljor och tobak. Man tror att dessa indianfolk kom från Centralamerika.

De av Columbus utskickade spanarna rapporterade att indianerna var fredliga. Han lät sig nöjas med detta och beslutade sig för att segla vidare.

I början av 1500-talet bestämde sig Spanien för att söka efter guld på Kuba och sände därför en expedition till ön under befäl av Diego Velásquez.

Några större guldfyndigheter gjordes inte. Spanien bestämde sig istället för att kolonisera ön. Indianerna tvingades till kapitulation och Diego Velásquez blev Kubas förste spanske generalguvernör. Han grundade flera städer på Kuba. Velásquez införde en kolonial förvaltning och tvingade indianerna att betala skatt och att arbeta gratis.

Spanien förlorade dock ganska snart intresset för ön, med undantag av Havanna som omgavs av stora tobaksodlingar och i vars hamn fartygen som skulle segla till Spanien provianterade.

På 1600- och 1700-talen blev Kuba åter värdefullt för Spanien på grund av den allt mer lönsamma sockerexporten. Under den korta brittiska ockupationen av Kuba 1762-63 avreglerades handeln med socker. Sockerindustrin använde i stor omfattning afrikanska slavar varför slavhandeln blomstrade.

Förenta Staternas självständighet i slutet av 1700-talet öppnade en ny marknad för kubanska produkter och lade därmed grunden för Kubas långvariga ekonomiska beroende av USA.

Kubas koloniala samhälle var uppdelat efter ras och klass; vita, fria svarta och slavar. De vita uppdelades i två grupper; vita födda i Spanien (peninsulares) och vita födda på Kuba (kreoler). Kreolerna behandlades som andra klassens medborgare.

Välutbildade kreoler började i slutet av 1700-talet kräva ökade sociala och politiska rättigheter. Slavhandeln hade de inga invändningar emot. Den avskaffades först år 1886, men slaveriet levde mer eller mindre i praktiken kvar ända in på början av 1900-talet.

Under 1840- och 1850-talen utbröt flera slavuppror, som slogs ned av spanska trupper.

I oktober 1868 gjorde en grupp plantageägare uppror mot den spanska regimen och krävde självständighet för Kuba. Först efter tio års blodiga strider avslutades kriget.

Redan år 1895 startade ett nytt befrielsekrig. En av ledarna var José Martin, en advokat och journalist. Den 19 maj, 1895 stupade han i kriget. Idag är han en av Kubas nationalhjältar.

Vid denna tid hade Kubas sockerexport blivit beroende av den amerikanska marknaden och sockerhandeln dominerades av ett enda amerikanskt bolag. Bland de amerikanska investerarna var missnöjet stort med den spanska kronans politik. För att skydda sina intressen på Kuba ingrep USA i konflikten mellan kubanerna och Spanien och förklarade år 1898 krig mot Spanien. Redan samma år fick Kuba sin självständighet från Spanien till priset av en amerikansk ockupation.

Fram till 1902 styrdes Kuba av en amerikansk militärguvernör. Därefter blev landet formellt oberoende och den förste kubanske presidenten valdes. Kuba tvingades dock godta ett författningstillägg vilket gav USA rätt att ingripa militärt i landet. Samtidigt uppläts ett område i sydöstra Kuba till USA där de byggde marinbasen Guantánamo, som de fortfarande förfogar över.

Fram till revolutionen 1959 styrdes Kuba omväxlande av diktaturer  och formellt demokratiska, men korrumperade regimer. Inkomsterna från sockerindustrin och turismen kom bara några få tillgodo. För de flesta kubaner förvärrades den sociala misären och arbetslösheten ökade när världsdepressionen drabbade Kuba i början av 1930-talet.

1933 störtades diktatorn Gerardo Machado av en sammanslutning studenter och militärer.

I januari 1934 tog Batista makten med amerikanskt stöd. Hans styre kom att präglas av terror och korruption. Politiska motståndare avrättades.

År 1944 förlorade Batista presidentvalet, men återtog makten i en oblodig kupp i mars 1952.

Många studenter motsatte sig Batistas regim. En av dem var advokaten Fidel Castro Ruz, som blev en av deras ledare. Han försökte först att få Batistas regim ogiltigförklarad av en domstol. När detta misslyckades tog han till väpnad kamp.

Tillsammans med 165 män anföll Fidel Castro den 26 juli 1953 Moncada-kasernen i staden Santiago de Cuba. Anfallet misslyckades och Castro greps.

I den efterföljande rättegången dömdes han till 15 års fängelse, men frigavs 1955 i en allmän amnesti och for till Mexico. Där byggde han upp "26 juli-rörelsen", som fick sitt namn efter det misslyckade anfallet på Moncada.

Rörelsen organiserade exilkubaner. Till dessa anslöt sig också den argentinske läkaren och marxisten Ernesto "Che" Guevara.

I spetsen för ett åttiotal rebeller återvände Fidel Castro i december 1956 till Kuba i den legendariska båten "Granma". Batista, som var förberedd på Castros ankomst, tillintetgjorde större delen av styrkan. Bröderna Fidel och Raúl Castro, Che Guevara och några rebeller lyckades fly upp i Sierra Maestra-bergen. Batistaregimen förlorade alltmer stöd hos folket, medan rebellerna fick ökade sympatier.

På hösten 1958 lämnade Castro och hans män sin bas i Sierra Maestra och tågade mot Havanna. Nyårsdagen 1959 drevs Batista på flykt och en provisoriska regering med Fidel Castro som premiärminister tog över. Castros regim antog ett radikalt ekonomiskt program, som omfattade jordreform, nationaliseringar och sociala förbättringar.

Till en början framställde sig Castro som demokrat och reformist i José Martis anda, men snart blev regimen allt radikalare och därmed förlorade den sitt stöd hos delar av medelklassen och omkring 700 000 kubaner lämnade sitt land. Majoriteten av dem bosatte sig i USA.

Förstatligandet av många utlandsägda industrier gjorde att regimen kom i konflikt med mäktiga amerikanska intressen. 1960 införde USA importstopp av kubanskt socker och förbjöd därefter all handel med Kuba, med undantag av livsmedel och mediciner.

Castro närmade sig nu kommunistpartiet och i december 1961 ställde han sig öppet bakom marxism-leninismen. Castro drogs först till den sovjetiska varianten av socialism.

Hans vägval ledde till konflikt med USA, som stödde exilkubanernas angrepp på den kubanska regimen. Motsättningarna kulminerade i ett misslyckat invasionsförsök av exilkubaner i Grisbukten på södra Kuba i april 1961. I februari 1962 införde USA en fullständig handelsblockad mot Kuba.

Den amerikanska politiken resulterade i att Kuba sökte stöd hos Sovjetunionen och försökte kopiera deras industrialiseringsprocess från 1930-talet för att minska beroendet av sockerexporten. Försöket misslyckades eftersom Kuba inte hade någon industritradition. Även försöket att införa planekonomi misslyckades.

Motsättningarna mellan Fidel Castro och Sovjetunionen ökade under Kubakrisen i oktober 1962, som utlöstes av att USA upptäckte att Kuba höll på att bygga upp avskjutningsramper för sovjetiska kärnvapen. USA svarade med en sjöblockad av Kuba. Efter tretton dagars nervkrig gick Moskva med på att demontera ramperna. Under dessa dagar stod världen på randen av ett kärnvapenkrig.

För Fidel Castro blev Kubakrisen en förödmjukande upplevelse eftersom han helt åsidosattes under förhandlingarna av de båda stormakterna.

Efter den misslyckade satsningen på industriell utbyggnad återgick ekonomin till sitt traditionella beroende av sockerproduktion och odling av tobak. Samtidigt strävade ledarna efter  att göra Kuba självförsörjande på livsmedel. Återgången till jordbruk väckte ett starkt intresse för Kina. Mellan åren 1966 och 1970 infördes en del av maoismens element och landsbygden favoriserades på bekostnad av städerna. Dessutom gjordes framsteg på det sociala området med förbättringar inom utbildning och sjukvård.

1968 riktade Castro ett hårt slag mot den borgerliga stadsbefolkningen genom "Den revolutionära offensiven" mot alla borgerliga institutioner, idéer och privilegier. Alla de 55 000 privatägda småföretagen i städerna, som frisersalonger, barer och skomakerier nationaliserades. Målet var att stimulera den revolutionära andan och skapa en ny människa som satte moraliska och ideella motiv framför materialistiska. Arbetskraften mobiliserades enligt militära principer för att sättas in i sockerskörden. Under 1970 sattes målet att skörda tio miljoner ton råsocker. Man lyckades dock bara att skörda åtta miljoner ton. Misslyckandet stoppade det maoistiska inflytandet på Kuba, vilket ledde till ökat beroende av Sovjetunionen och år 1972 blev Kuba medlem av det Östeuropeiska Rådet för ömsesidigt bistånd (SEV).

Landets första socialistiska författning av sovjetisk modell trädde i kraft 1976 efter en folkomröstning. I denna stod Fidel Castro inte enbart som premiärminister utan även som statschef.

Med sovjetiskt bistånd engagerade Castro Kuba militärt i Afrika, främst i Angola och Etiopien. När det kalla kriget gick mot sitt slut förlorade Kuba sin strategiska betydelse i internationell politik och i maj 1991 började de kubanska trupperna att tas hem från Afrika.

Kommunismens fall i Östeuropa 1989-91 ledde inte till motsvarande utveckling på Kuba. Castro sade att inget skulle få Kuba att avvika från den socialistiska vägen. Förändringarna i Östeuropa fick katastrofala följder för den kubanska ekonomin, då handeln med östblocket bröt samman och Kuba måste börja betala världsmarknadspriser för oljan man importerade. Från 1989 till 1992 mer än halverades livsmedelsimporten med långa matköer som följd och sjunkande levnadsstandard. Missnöjet hos det kubanska folket ökade. Fidel Castro svarade med politiska utrensningar. Generalen Arnaldo Ochoa och tre andra officerare avrättades och ytterligare 14 andra officerare dömdes till långa fängelsestraff. Alla var anklagade för omfattande knarkaffärer med USA. Med denna process hade Castro gjort sig av med en populär revolutionshjälte, som hade kunnat hota hans ställning. Dessutom hade han visat sina kritiker hur det gick för oppositionella.

Ytterligare en kris uppstod 1990 då fem oliktänkande tog sig in på den tjeckoslovakiska ambassaden i Havanna och sökte asyl.

I början av 1990-talet skärpte USA sina ekonomiska sanktioner mot Kuba ytterligare och 1992 förbjöds alla fartyg som handlade med Kuba att gå in i amerikanska hamnar. Även amerikanska dotterföretag förbjöds bedriva handel med Kuba. Den amerikanska politiken kritiserades skarpt av både EU och FN:s generalförsamling.

I ett tillägg till den kubanska författningen 1992 infördes, bland annat, en vallag. Lagen tillät dock bara kommunistpartiet och deras massorganisationer att lansera kandidater, vilket i praktiken uteslöt alla oppositionella.

När den ekonomiska krisen förvärrades under 1993 förklarade Castro att kubanerna skulle tillåtas att äga och handla med amerikanska dollar och att fler exilkubaner skulle få besöka sitt gamla hemland. Syftet var att få in mera utländsk valuta. Dessutom tilläts viss enskild företagsamhet, dock bara i liten skala. De försämrade ekonomiska villkoren ledde till upplopp i Havanna i augusti 1994. Sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter ledde till att demonstranterna försökte tvinga en färja till USA, vilket var början till en ny flyktingvåg och närmare 30 000 kubaner försökte lämna landet i rangliga flottar och båtar.

Några viktiga årtal i Kubas historia

Kuba är fortfarande en kommunistisk diktatur, trots att det var länge sedan kommunismen föll i Östblocket. I Kuba är kommunistpartiet, PCC, det enda tillåtna politiska partiet. Yttrandefrihet tillåts inte, korruption och angiveri förekommer i stor omfattning. Bröderna Castros politik har inte lett till någon positiv utveckling av landets ekonomi, levnadsstandard eller för befolkningen. Armodet på Kuba är stort och det kubanska folket lider på många sätt. De förtjänar ett bättre öde!

Till överst på sidan

Geografi och Klimat

Republiken Kuba består av cirka 1 600 öar i den Västindiska ögruppen Stora Antillerna. Huvudön Kuba är den största i Västindien och har gett landet dess namn.

Landets yta uppgår till 110 860 kvadratkilometer, vilket motsvarar knappt en fjärdedel av Sveriges yta.

Huvudöns kust består av sandstränder, klippor och korallrev. Två tredjedelar av öns yta består av slättland med låga kullar, en fjärdedel utgörs av berg. Längst i väster ligger kartbergen Guniguanico, mitt på ön ligger bergsmassivet Sierra de Trinidad och i sydväst finns bergskedjan Sierra Maestra, med landets högsta topp Turqino ( 2 005 m ö h).

Jorden på Kuba är bördig och omkring en fjärdedel av ytan används till åkermark. Knappt en femtedel är täckt av tallskog, olika mahognyarter och palmer.

Kubas huvudstad heter Havanna och har cirka 2 200 000 invånare. Andra större städer är Santiago de Cuba (440 000 invånare), Camaguey ( 294 000 inv.), Holguin ( 242 000 inv. ) och Guantánamo (208 000 inv.).

Klimatet är tropiskt med varma, fuktiga somrar och milda, torra vintrar.

Årsnederbörden uppgår till i medeltal 1 400 mm och faller huvudsakligen under regnperioden, som varar mellan maj och oktober. Mellan juli och oktober drabbas Kuba ofta av tropiska orkaner.

Till överst på sidan

Befolkning och Språk

När spanjorerna kom till Kuba i början av 1500-talet levde där mellan 80 000 och 100 000 indianer. Redan efter ett par decennier hade dessa minskat till ett par tusen på grund av förföljelse, hårt arbete och europeiska sjukdomar. Idag är så gott som hela den ursprungliga befolkningen utrotad.

Spanjorerna förde in närmare en miljon afrikanska slavar i landet, som tvingades arbeta på socker- och tobaksplantager. Under 1800-talet rekryterades dessutom över 120 000 kontraktsanställda kineser. I början av 1900-talet kom många spanska invånare till Kuba, men även från Haiti, Jamaica, Sydamerika och USA.

Kubas befolkning består idag av en blandning av alla dessa folkgrupper.

En stor utflyttning från Kuba började i samband med Fidel Castros maktövertagande 1959. Närmare en miljon människor lämnade Kuba mellan 1959 och 1980. Majoriteten av dessa utvandrade till USA.

Kuba har en ung befolkning. Ungefär hälften av kubanerna är födda efter revolutionen.

Spanska är landets officiella språk, men såväl intonationen som ordförrådet har påverkats av afrikanska språk. Vissa ord har indianskt ursprung.

Kuba är en juvel, bitvis en mycket sliten sådan. Skönheten lyser dock igenom i form av, bland annat, den koloniala arkitekturen i städerna, den vänliga och glada befolkningen, den vackra och rytmiska kubanska musiken, natursköna platser och underbara stränder. Men här finns även en brutal verklighet i form av armod, ett politiskt oacceptabelt system med angiveri och korruption, en dåligt fungerande ekonomi som skapar problem för landets befolkning och inte minst brist på yttrandefrihet. Trots Kubas negativa sidor är landet väl värt att besöka. Jag upplevde mycket fint på Kuba som kommer att finnas inom mig under hela livet.

Till överst på sidan
 

Fidel Castro citat.
Baracoa

Nyårsfirande par.
Baracoa

Nyårsfirande.
Baracoa

Pontiac.
Baracoa

Chevrolet Impala.
Trinidad

Gamla amerikanare.
Havanna

Hyreshus.
Havanna

Bananförsäljare.
Camaguey

Ungdomsgruppsmöte.
Cienfuegos

Che Guevara-skylt.
Cienfuegos

Statyer på kyrkogård.
Cienfuegos

Pilgrimskyrkan.
El Cobre

Flicka med duvor.
Havanna

Calle Obispo.
Havanna

Chinatown.
Havanna

Inrikesministeriet.
Havanna

Capitolium.
Havanna

Gammalt hus.
Havanna

Calle Prado.
Havanna

Gatuavspärrning.
Havanna

Restaurang Floridita.
Havanna

Gatuarbetare.
Pinar del Rio

Fästningen Moncada.
Santiago

Pojke med bil.
Santiago

Vy över
Sierra Maestra

Vy över
Escambray

Che Guevara-monumentet.
Santa Clara

Ryttare på mula.
Trinidad

"En hästkraft".
Trinidad

Man med cigarr.
Trinidad

Firande av 15 årsdagen.
Trinidad

Man med gris.
Trinidad

Pojkar med stråhattar.
Trinidad

Keramikarbetare.
Trinidad

Soluppgång.
Vinales

Ung kvinna.
Havanna

Muralmålning.
Vinales

Schackspelare.
Trinidad

Elodia Martén.
Santiago

Två skolflickor.
Baracoa

Soluppgång.
Vinales

Grisslakt.
Vinales

Plöjande bönder.
Vinales

Santerialokal.
Trinidad

Santerialokal.
Havanna

Muralmålning.
Havanna

Äldre kvinna.
Havanna

Rökande kuban.
Trinidad

Leende kuban.
Havanna

Debatterande kuban.
Havanna

Ung kvinna.
Santiago