Iran

Iran - "Mullornas Land"

När jag berättade att min nästa resa kommer att gå till Iran kom frågan, mer eller mindre, automatiskt från nio personer av tio: "Hur vågar du åka dit?" Till slut blev även jag nästan undrande vad jag gett mig in på!

Västerlandets bild av Iran, huvudsakligen styrd av USA, som ett land tillhörande "Ondskans axelmakter", stämmer dåligt med verkligheten! Om landet just nu råkar ha en regering som valt en konfrontationslinje mot västvärlden delar den absoluta majoriteten av landets befolkning inte detta ställningstagande.  Iranierna är oerhört vänliga, hjälpsamma och gästfria mot besökare från västerlandet och det är mötena med dem som man kanske kommer att minnas bäst från resan.

Under min nästan fyra veckor långa rundresa i Iran fick jag enbart positiva upplevelser och erfarenheter, med undantag av ett tillfälle, som motsade den bild av landet och dess befolkning som medier skapat. Jag besökte städer som Teheran, Esfahan, Shiraz, Yazd, Nain, Badrood och Irans  näst heligaste stad Qom. Resan innehöll även några fina bergsvandringar utanför den lilla staden Natanz och runt den otroligt vackra bergsbyn Abyaneh, möten med nomader, besök på historiska platser som Persepolis och Pasargadae och en kopp te tillsammans med mullor i Khomeinis hus i den heliga staden Qom. Är du intresserad av att besöka Iran? Tveka inte att åka dit!

Läs mer om denna resa under Resfakta.

Irans historia i korthet

Före Kristi födelse

Redan för flera hundratusen år sedan bodde människans tidiga släktingar i grottor i det område som idag kallas för Iran. 8 000 år före Kristi födelse levde jordbrukare och boskapsskötare på Zagrosbergens sluttningar. I låglandet i västra Iran växte en stadscivilisation fram, som vid 3 000-talet före Kristus var en centraliserad stat, det elamitiska riket, med ett eget skriftspråk.

Sedan dess har många stora välden uppstått och fallit i området. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat landet. Samtidigt har Iran, eller Persien som landet hette fram till 1935, utövat ett stort inflytande över sin omgivning.

Persien framträdde första gången som självständigt rike på 500-talet före Kristus. Det akemenidiska riket utvidgades snabbt under kungarna Kyros och Dareios. När riket var som störst på 400-talet före Kristus sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra år senare besegrades akemeniderna av Makedoniens kung Alexander den Store.

Efter Kristus födelse fram till 1800-talet

På 200-talet efter Kristus återuppstod Persien som självständig stat, det sasinidiska riket, som varade i mer än fyra hundra år. Det kom emellertid att försvagas av ständiga krig med Rom i väster och centralasiatiska nomadfolk i öster.

I mitten av 600-talet erövrades sasiniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrismen, elddyrkan, som officiell religion, och Persien underställdes det arabiska kalifatet.

Efter att kalifatet försvagats i slutet av 900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde.

År 1500 grundade Ismael, en ledare för en shiitisk dervischorden, det safavidiska väldet och shia blev statsreligion. Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte upplevt sedan dess.

I början av 1700-talet ockuperades delar av Persien, bland annat av turkarna. Perserna lyckades dock under senare delen av århundradet att bekämpa dem och till och med inleda erövringar av bland annat Indien. År 1796 utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen till shah, det vill säga kung.

De efterföljande shaherna var korrumperade och älskade lyxliv vilket ledde till försummelse av landets skötsel och armé. Därmed ökade intresset för europeiska stormakter att angripa Persien. Ryssland och Storbritannien lade sig i landets inre angelägenheter och Ryssland erövrade även delar av landet.

1900-talet fram till och med Andra Världskriget

År 1906 ledde vanstyret till en revolution. Parlamentet fick den lagstiftande makten, men upplöstes snabbt och inbördeskrig bröt ut. Den regerande shahen efterträddes av sin minderårige son.

Persien förklarade sig neutralt under Första Världskriget, men ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska styrkor.

År 1921 tog militärbefälhavaren Reza Khan makten genom en statskupp och besteg år 1925 tronen under namnet Reza Shah Pahlavi. Han strävade efter att minska det utländska inflytande över Persien.

Under 1930-talet inleddes en moderniseringsprocess i landet och 1935 bytte man namn från Persien till Iran. År 1936 förbjöds kvinnor att bära slöja, ett förbud många ansåg vara kränkande. Redan efter några år upphävdes förbudet.

Under Andra Världskriget förklarade sig Iran åter neutralt, men man fortsatte kontakterna med Tyskland, som var landets största handelspartner. Av denna anledning ockuperade de allierade landet 1941. Reza Shah tvingades abdikera och ersattes av sin son Mohammed Reza. I början av 1946 lämnade ockupationsmakterna Iran. 1947 slöts ett avtal mellan Iran och USA om militärt bistånd.

Till överst på sidan

1950-talet och framåt

År 1951 tvingades shahen att utnämna Mohammed Mosaddeq till premiärminister. Han bröt 1933 års avtal med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och förstatligade bolagets tillgångar. Anglo-Iranian svarade med att organisera en internationell bojkott mot iransk olja och britterna bröt de diplomatiska förbindelserna med Iran.

År 1953 avsattes Mosaddeq av shahtrogna militärer och USA:s underrättelsetjänst CIA. Makten gick därmed tillbaka till Shahen och den jordägande överklassen.

Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt, men strävade samtidigt efter att omvandla Iran till en modern industrination. Han lät grunda två partier som skulle konkurrera med varandra i fria val, en form av styrd demokrati.

År 1962 satte shahen igång ett stort reformationsprogram, "Den vita revolutionen". De viktigaste inslagen var en jordreform och en kampanj för att lära befolkningen läsa och skriva. Kvinnor fick ökade rättsligheter, bland annat rösträtt. Jordreformen ledde till att shahen förlorade stödet från den jordägande överklassen. De religiösa ledarna skapade motstånd mot honom för hans kontakter med USA och hans strävan efter att modernisera landet efter västerländsk förebild.

När reformprogrammet godkändes av parlamentet år 1963 utlöste det ett kort och blodigt uppror, lett av shiitiska skriftlärda. En av dem var ayatolla Khomeini. Han greps emellertid tillsammans med flera andra och tvingades i exil.

Under åren från 1965 fram till 1977 var det en förhållandevis stabil situation i Iran med god ekonomisk tillväxt.

Från 1973 ökade oljeinkomsterna markant. Dessa användes till industrisatsningar och vapenköp. Tillväxten var hög, men kom bara ett fåtal till godo. Klyftorna i samhället ökade. I moskéerna samlades oppositionen, som förföljdes med allt brutalare metoder. Folkets missnöje visade sig genom demonstrationer, strejker och upplopp.

År 1975 lät shahen upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre.

År 1978 infördes undantagstillstånd och en militärregering tillsattes.

I januari 1979 lämnade shahen Iran och den 1:a februari återvände ayatolla Khomeini till Iran till jublet av folkmassorna. Efter folkomröstningen i april utropades Iran till en islamsk republik. De som stöttat shahen fängslades och många avrättades. Hatet vändes mot shahens bundsförvant USA. I november stormades den amerikanska ambassaden och personalen, 63 personer, togs som gisslan. Först drygt ett år senare var samtliga i gisslan frisläppta.

Khomeini och de skriftlärda mullorna visade snart att de inte var villiga att dela med sig av makten till andra religiösa och politiska krafter som deltagit i revolutionen. De som inte stödde en oförsonlig linje mot västvärlden undanröjdes brutalt. En inrikespolitisk oro spred sig.

Kurderna tog till vapen och krävde självstyre. Den arabiska befolkningen i oljeprovinsen Khuzestan grundade en gerillarörelse med stöd från Irak. Den iranska armén var i förfall efter utrensningen bland officerare som stöttat shahen. Många trodde att Iran var nära ett sammanbrott. En av dem var Iraks ledare Saddam Hussein, som överraskande angrep Iran och lyckades erövra en stor del av provinsen Khuzestan. Iranierna lyckades dock bryta Iraks framgångar, men kriget slutade inte förrän 1988 med stora förluster på båda sidor, mer än en miljon människor dog, och gigantiska kostnader.

År 1981 avsattes president Bani-Sadr, som stått Khomeini nära men nu ansågs ha för många anhängare utanför de skriftlärdas led, vilket utlöste våldsamma protester. Regimen svarade med tusentals fängslanden. Den islamska vänsterrörelsen Mujahedin-e Khalq förbjöds, men fortsatte sin kamp under jord.

I juli 1988 accepterade Iran villkorslöst FN:s resolution 598 som uppmanade Iran och Irak till omedelbart eldupphör och truppreträtt till internationella erkända gränser. Fredsförhandlingarna fortsatte, men gick trögt.

I augusti 1990, i samband med invasionen av Kuwait, accepterade Iraks diktator Saddam Hussein alla Irans krav i fredförhandlingarna och ville ha en formell fred.

Iran förhöll sig neutralt i Kuwaitkriget, men fördömde såväl Iraks invasion som den senare FN-interventionen. Kuwaitkriget påverkade Iran starkt. Över en miljon irakiska kurder och cirka 65 000 irakiska shiamuslimer flydde till Iran.

I juni 1989 avled ayatolla Khomeini. Irans nye andlige ledare blev överraskande den tidigare presidenten Ali Khameini. Hasemi Rafsanjani blev ny president.

När Khameini tillträdde sin post avskaffade han premiärministerämbetet och presidentmakten stärktes. President Rafsanjani försökte skapa handelsavtal och bättre relationer med väst utan att stöta sig med de konservativa.

År 1993 vann Rafsanjani presidentvalet, dock med knapp majoritet. Efter valet växte en maktkamp fram mellan ledarna Khameini och Rafsanjani.

I maj 1997 vann den reformvänlige Khatami en jordskredsseger i presidentvalet som visade att de flesta iranierna ville ha en förändring i landets politik. Han möttes dock av hårt motstånd från de andliga ledarna och fick svårt att genomföra utlovade reformer.

År 1999 drev Irans konservativa krafter igenom en lag som stoppade de många reformvänliga tidningarna, bland annat den äldsta oppositionella tidningen Salam. Studenter protesterade kraftigt mot detta på Teherans gator. Med polishjälp bröt sig en religiös rörelse in på universitetet och misshandlade studenter. Flera hundra skadades, en dog  och ett par hundra fängslades.

Rättegången mot de 17 iranier som deltagit i en konferens om Irans framtid i Berlin år 2000 visade att landet har långt kvar till demokrati och mänskliga rättigheter. Tio av de fängslade dömdes till upp till tio års fängelse för konspiration. En person dömdes till döden för att ha sagt att det borde vara valfritt för kvinnor att bära islamsk klädsel. Under 2002 mildrades dock samtligas straff.

 

År	Händelse
2002	På sommaren döms 33 medlemmar i det reformsinnade partiet Iranska frihetsrörelsen till fängelse i upp till tio år.   Studenter protesterar mot det politiska dödläget vilket ledde till sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor. I november 2002 dömdes historieprofessorn Hashem Aghajari till döden för hädelse. Efter kraftiga protester mot domen överklagas den.
2003	Flera studentdemonstrationer, riktade både mot de ortodoxa och Khatamiregeringen, ägde rum främst i Teheran under juni och juli. Zarah Kazemi, en journalist med kanadensiskt och iranskt medborgarskap, greps i slutet av juni när hon fotograferade anhöriga till gripna utanför det ökända Evinfängelset. Senare meddelades att hon avlidit. Regeringen medgav efter en tid att hon dött av skador efter misshandel.
2004	Liksom vid förra parlamentsvalet underkände väktarrådet "olämpliga" kandidater inför valet i februari 2004. Omkring 3 600 av de drygt 8 000 kandidaterna underkändes, däribland ett 70-tal parlamentariker och andra ledande reformister. På sommaren dömdes Hashem Aghajari till fem års fängelse för sina uttalanden. En underrättelseagent från informationsministeriet ställdes inför rätta för att ha orsakata Zarah Kazemis död. Försvarsadvokaten, fredspristagaren Shirin Ebadi, dömde ut rättegången och förklarade att den skyldige enligt flera vittnen var en person inom det konservativt styrda justitieministeriet. Kanada kallade hem sin ambassadör i protest mot hanteringen av rättegången. Den åtalade frikändes senare i brist på bevis.

Dagens politik präglas fortfarande av maktkampen mellan reformvänner och konservativa. Reformisterna vill ha demokratisering och öppning mot omvärlden, medan de konservativa vill att Iran skall vara en sluten gudsstat. De konservativas och skriftlärdas hållning kritiseras av vanliga människor som ofta spontant fördömer dem vid privata samtal.

I den iranska politiken är folkets stöd inget mål i sig. Det är i första hand en maktkamp inom eliten som drabbar många, tyvärr.

Till överst på sidan

Geografi och Klimat

Irans yta uppgår till 1 648 888 kvadratkilometer vilket motsvarar tre och en halv gånger Sveriges yta.

I öster gränsar Iran till Pakistan och Afghanistan, i norr till Turkmenistan, Kaspiska Havet och Azerbadzjan , i väster till Turkiet och Irak, och i söder till Persiska Viken och Arabiska Havet.

Höga berg och stora ökenområden gör delar av landet svårtillgängliga.

Centrala Iran består av en högplatå och här finns stora saltträsk och stenöken. Platån omges av bergskedjor. Den största är Zagros, som sträcker sig från landets nordvästra hörn mot sydost längs hela kusten mot Persiska viken. Zagros har bergstoppar på över 4 000 meter. Den smalare, men lika höga, Elburz-kedjan börjar i samma hörn, men följer Kaspiska Havets kust för att i nordöst övergå i Kopet Dag-bergen, som bildar gräns mot Turkmenistan.

Teheran är landets huvudstad med mer än 7 miljoner invånare. Andra större städer är Mashad (1.9 miljoner), Esfahan (1.3 miljoner), Tabriz (1.2 miljoner) och Shiraz (1.0 miljon). Landets högsta berg heter Damavand, 5 671 meter. Totalt har landet cirka 69 000 000 invånare.

Klimatet varierar mellan extrem värme och kyla. På somrarna kan det bli upp mot plus 50 grader i inlandet och på vintrarna blir det ned mot 20 minusgrader i bergstrakterna.

Det faller mindre än 300 millimeter regn och snö årligen i genomsnitt i Iran. I de nordvästra gränsområdena och vid Kaspiska Havet faller dock upp mot 2 000 millimeter.

Medeltemperaturen i Teheran är i juli +29 grader Celcius och i januari +3 grader.

Iran är ett av världens mest jordbävningsdrabbade områden.

För mer information se Landsfakta.

Till överst på sidan

Befolkning, språk och sociala förhållanden

Största delen av Irans befolkning bor i landets norra och västra delar. Sedan 1960-talet pågår en stor inflyttning till städerna. Irans befolkning är ung, ungefär hälften av den är under tjugo år.

Drygt hälften av landets invånare är Perser, som historiskt sett har varit den tongivande delen av befolkningen. Andra större folkgrupper är Azerbadzjaner och Kurder. Övriga folkgrupper i Iran är Balucher, Turkmener, Araber och Lurer.

All undervisning i skolorna sker på persiska, som är landets officiella språk. Persiska är det största av de indoiranska språken, som är en gren av det indoeuropeiska språkträdet. Dit hör även kurdiska, baluchiska och luriska. Azerbadjzanerna och turkmenerna talar varianter av turkiska. Arabiska talas av invånarna i Khuzestan. Persiskan skrivs med arabiska bokstäver.

Iran är en av världens största flyktingmottagare och de flesta flyktingarna kommer från Afghanistan. 1998 fanns 1.6 miljoner afghanska flyktingar i Iran. Under USA:s bombkrig mot Afghanistan år 2001 ökade antalet afghanska flyktingar till 2.4 miljoner. Afghanerna har av många iranier fått skulden för landets ekonomiska problem och för den höga arbetslösheten samt blivit beskyllda för inblandning i narkotikahandel.

Av tradition är iranierna mycket klassmedvetna. I samband med revolutionen 1979 förändrades överklassens sammansättning delvis; en ny grupp i överklassen blev de högsta bland de skriftlärda medan många från överklassen under shahperioden och den välutbildade medelklassen, lämnade landet.

På landsbygden är fattigdomen stor medan människorna i städerna har en betydligt bättre levnadsstandard. Inom islam är det viktigt att hjälpa de fattiga, och det finns ett fungerande socialt skyddsnät i Iran. Basvaror är subventionerade och de fattigaste erbjuds billigt boende. Det finns också en lång rad välgörenhetsstiftelser som hjälper de fattiga.

Enligt författningen är regeringen skyldig att se till att alla medborgare är sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkrade. Hur starkt detta sociala skyddsnät är varierar beroende på anställningsform. Offentliganställda har t ex rätt till sjuk- och föräldrapenning och arbetsskadeförsäkring medan många privatanställda saknar dessa förmåner.

Alla invånare i landet har rätt till en grundläggande hälsovård, men kvaliteten på den varierar. För att förbättra sjukvården på landsbygden tvingas nyutexaminerade läkare att arbeta där under några år. Spädbarnsdödligheten har minskat och i stort sett alla barn vaccineras. På landsbygden förekommer hälsoproblem som undernäring, vilket främst beror på bristande sanitära förhållanden, näringsfattig kost och brist på rent dricksvatten.

Generellt sett har iranierna fått det sämre ställt vilket visar sig i, bland annat, i matvanorna. Idag äter iranier i genomsnitt en tredjedel mindre kött än i mitten av 1990-talet. Även konsumtionen av ris och bröd har minskat.

Iran är ett utpräglat manssamhälle där kvinnan är underordnad mannen. Hon har inte samma juridiska rättigheter som mannen och hon anses inte vara lika mycket värd. För att söka pass måste en kvinna ha tillstånd från sin far, make eller annan släkting. Unga ogifta flickor kan tvingas genomgå undersökning för att fastställa om de är oskulder. Abort tillåts bara om moderns liv är i fara eller fostret är missbildat.

Män som vill skilja sig behöver inte ange några skäl. Kvinnor har numera rätt att skilja sig om mannen är alkoholist eller missbrukar narkotika. Kvinnan har vårdnaden om sina barn upp till sju års ålder, sedan övergår vårdnaden till fadern. Så kallade hedersmord förekommer, särskilt bland nomaderna. Men brotten är inte accepterade av samhället och ses som brott mot islam.

Den så kallade moralpolisen håller ständigt hård kontroll på folket.

Drogmissbruk är ett stort problem i Iran.

Utbildning

De iranska barnen börjar skolan vid sex års ålder och skolplikten är fem år. Cirka 85 % av alla barn går i den obligatoriska grundskolan. Efter denna kan de läsa vidare på gymnasium eller högstadium. Religionen präglar undervisningen och pojkar och flickor går i skilda klasser.

Det finns över hundra universitet och högskolor i landet, varav 16 i huvudstaden.
Utbildningssystemet brottas med stora problem som brist på utbildade lärare och överfulla klasser. Rika iranier skickar gärna sina barn för att studera vid utländska universitet och högskolor.

Religion

Majoriteten av Irans befolkning är muslimer och de allra flesta tillhör shiitiska inriktningen inom islam.

Shia har varit statsreligion sedan 1500-talet. Inriktningen uppstod redan på 600-talet efter en tvist om vem som var den rättmätige efterträdaren till profeten Muhammed. Majoriteten ansåg att Muhammeds efterträdare borde komma från hans egen familj och valde hans svärson och kusin, kalifen Ali. De kallade sig Shiat Ali, Alis anhängare. Shiamuslimerna kallade tidigt sin religiöse ledare för imam istället för kalif, som sunnimuslimerna sade. Imamen anses kunna uttolka Muhammed dolda budskap och har en särskild rättslig ställning. Tolvsekten kallas den gren av shia som iranierna bekänner sig till. Den erkänner tolv imamer från och med kalifen Ali.

Efter den islamska revolutionen 1979 har religionen dominerat samhället. 1983 infördes rättsskipning enligt religionens lagar, sharia, vilket innebär att tjuvar riskerar att få en hand avhuggen och att äktenskapsbryterskor stenas till döds.

En liten grupp av Irans befolkning är anhängare av den tidigare statsreligionen zoroastrismen, elddyrkan, som grundades av profeten Zarathustra på 500-talet före Kristus.

Till överst på sidan

Flora och Fauna

I Iran har man registrerat ett 160-tal olika djurarter, varav en femtedel är endemiska. Flertalet av de större däggdjuren, varg, schakal, vildsvin, svartbjörn hyena och lodjur, återfinns i de skogslandet i Mazandaran-provinsen. I öken och bergstrakter finns däggdjur som mungo, den persiska gazellen, piggsvin, grävling, den iranska vildåsnan och ett par hjortarter. Flera av Irans djurarter är utrotningshotade, till exempel den asiatiska geparden. Den lever i Dasht-e Kavir, en av Irans ökenområden och tros vara de sista exemplaren av den asiatiska geparden.

Fågellivet är rikt och mer än 500 arter, både inhemska såväl som migrerande, har registrerats. Några av de vanligaste fågelarterna är skata, biätare och kråka. En örnart som återfinns vid Kaspiska Havet hör till de mindre vanliga fågelarterna i landet.

Persiska viken har ett rikt marint liv med flera arter tropiska fiskar, svärdfisk, sköldpaddor och hajar. I Kaspiska havet finns, bland annat, lax, stör och en endemisk sälart.

Trots att stora delar av Iran består av ökenområde och uppodlade arealer hittar man mer än 8 200 olika växtarter, varav 2 500 är endemiska. Alboraz-bergens norra sluttningar är täckta av tät skog och utgör Irans största bevuxna område. Här återfinns samma arter av träd som även går att hitta i flera av Europas länder; ek, lönn, tall och alm. 

Min resa i Iran bjöd inte på några större naturupplevelser, med undantag av de gånger jag vandrade i bergstrakter, utan blev mera en resa som gick i kulturens och historiens tecken. Det var en intressant resa som bjöd olika upplevelser och många möten med människor, men jag saknar dock de stora naturupplevelserna. Om jag någon gång återvänder till Iran, skulle jag även åka till Kaspiska Havet och till flera bergsområden för att få en mera komplett bild av landet.

Mitt besök i Iran var trots detta en intressant resa med många fina reseupplevelser och jag kommer att minnas resan i Iran med enbart positiva tankar.

Vy över bergsbyn
Abyaneh

Hus i bergsbyn
Abyaneh

Kvinnor i traditionell klädsel.
Abyaneh

Religiös högtid.
Badrood

Religiös högtid.
Badrood

Religiös högtid.
Badrood

Nomadläger.
Firuz Abad

Ung nomadisk fåraherde.
Firuz Abad

Slaktat får.
Firuz Abad

Tygkonstnär.
Esfahan

Imamtorget.
Esfahan

Jameh moskén.
Esfahan

Si-o-Seh bron.
Esfahan

Vävande nomadkvinnor.
Nasr Abad

Brunnshus.
Nain

Moské.
Natanz

Vandringsmiljö.
Natanz

Persisk flicka.
Pasargadae

Cyrus gravmonument.
Pasargadae

Väggmålning.
Shiraz

Nationernas port.
Persepolis

Gripstaty.
Persepolis

Väggrelief.
Persepolis

Väggrelief.
Naqsh-e Rostam

Golestanpalatset.
Teheran

Rester av shahstaty.
Teheran

Fredsmonumentet.
Teheran

Antiamerikansk väggmålning.
Teheran

Väggmålning.
Teheran

Vindtorn.
Yazd

Brödbagare.
Yazd

Kittelmakare.
Yazd

Afghanska flyktingbarn.
Yazd

Vävare.
Yazd

Amir Chakhmaq komplexet.
Yazd

Solnedgång.
Yazd

Kvinnor.
Abyaneh

Nyårsfirande.
Teheran

Porslinsmålare.
Yazd

Sockertillverkning.
Teheran

Fårbad.
Feruz Abad

Persisk kvinna.
Shiraz

Klanhövding.
Feruz Abad

Fåraherde.
Abyaneh

Tiggande man.
Nain

Nomadflicka.
Esfahan