Grönland -
"Människornas Land"
Kan Du tänka Dig att äta sälspäck som
hängt på utsidan av huset under ett helt år? Hur tror du att det luktar
eller smakar?
Detta kan man bli bjuden på om man besöker en familj på Grönland, världens största ö, vars yta till nästan 86 % är täckt av inlandsisen.
De första inuiterna bosatte sig på Grönland för mer än 4 500 år sedan. De kallade sitt land för Kalaallit Nunaat - "Människornas
Land".
Sälspäcket smakade annorlunda, det
kan jag lova, men det smakade inte illa. Bara ovant för svenska
smaklökar. Att få prova den lokala maten under en resa är en stor del
av resandets tjusning.
En resa på Grönland är en
upplevelse i många dimensioner, svåra att klä i ord. Bara egna
upplevelser kan ge den rätta förståelsen för den fascinerande och
mäktig naturen och mötena med de vänliga människorna.
Läs mera om min resa under Resfakta.
Grönlands historia i korthet
Förhistoriska perioden
Majoriteten av Grönlands invånare
utgörs av inuiter. Förr kallades de för eskimåer vilket betyder
"De som äter rått kött".
Det är allmänt vedertaget att de
amerikanska indianerna är ättlingar till de människor som vandrade till
Nordamerika över den landbrygga som fanns vid dagens Beringssund för
mellan 25 000 till 23 000 år sedan.
Det finns bevis för att de första
inuiterna kom till Alaska i umiaqer, skinnbåtar, för 7 till 8 000 år
sedan, vilket var lång tid efter att den förmodade landbryggan över
Beringssund försvunnit.
Förmodligen immigrerade de första
inuiterna från Ellesmere ön i Kanada till Grönland för cirka 5 000
år sedan. Vid denna tidpunkt var det betydligt varmare på Grönland än
det är idag. Fynd efter denna
stenålderskultur har gjorts endast på Grönlands norra del.
De första invånarna antas inte ha
uppgått till fler än cirka 500 individer som livnärde sig på att jaga
isbjörnar, myskoxar, arktisk hare och eventuellt andra djur som levde i
denna karga del av världen.
Denna stenålderskultur har kallats för
"Independence I" vars namn kommer från Independence Fjord i
Peary Land i Norra Kanada.
Människorna tillhörande Independence I
kulturen antas, endera ha trängts undan eller integrerats i Independence
II kulturen som etablerades på norra Grönland för cirka 3 400 och 2 600
år sedan.
För cirka 3 800 år sedan etablerades
ytterligare en ny kultur på Grönland som forskare kallar för Saqqaq.
Arkeologiska utgrävningar har identifierat bosättningar tillhörande
denna kultur på Östra Grönland och längs Grönlands västra kust ända
upp till Upernavik.
För cirka 2 500 år sedan förändrades
klimatet på Grönland vilket betydde svårare livsvillkor för invånarna
och Saqqaqkulturen försvann på ett mystiskt sätt.
Saqqaqkulturen ersattes av Dorsetkulturen,
som antas vara sprungen ur Saqqaq eller Independence II eller ur en
kombination av båda. Dorset var mera tekniskt avancerad än de tidigare
kulturerna och människorna under denna tidsepok levde i mera social
gemenskap. Man tillverkade vapen och konstverk av ben och elfenben. Man
använde slädar för transporter och brände olja från valar som gav
ljus och värme, vilket förmodligen bidrog till att man klarade sig under
kallare perioder.
Lämningar efter Thulekulturen har
hittats från västra Alaska till Grönland vilket avslöjar att den
östliga expansionen skedde snabbt. Den allmänna uppfattningen är att
Thulekulturen etablerades direkt från Kanada under en varmare period på
1100-talet och spreds över hela ön på mindre än 150 år och att övriga
etablerade kulturer integrerades under denna snabba expansion. Det finns
även andra uppfattningar som antar att Dorset och Independence II
förflyttades till nordvästra Grönland och bildade Thulekulturen.
Under Thulekulturen uppfanns kajaken,
harpunen och hundsläden som alla fortfarande används av dagens
grönländare, i varierande omfattning.
En klimatförändring på 1300-talet
tvingade människorna söderut där det bildades nya, mindre kulturer.
Förfäderna till dagens inuiter, tillhörande Inussukkulturen, härstammar från Thule.
Till överst på
sidan
Vikingaperioden (Nordborna)
De två huvudsakliga källorna, för den
information som finns att hämta om nordbornas bosättningar på Grönland
kommer från "Grönlands sagan" och "Erik den Rödes saga", nedtecknade av islänningar långt efter att händelserna ägt
rum. Sagorna är stundtals samstämmiga, men skiljer sig även åt på
väsentliga punkter. De har använts som grund vid arkeologiska
undersökningar och visar att stora delar av uppgifterna i sagorna
stämmer med verkligheten.
Enligt dessa upptäcktes Grönland, ur
europeiskt perspektiv, av norrmannen Gunnbjörn Ulfsson, bosatt på
Island, när han på 870-talet efter Kristus kom ur kurs under en
seglats på grund av oväder. Han lär ha kommit till en plats nära
dagens Tasiilaq (Ammassalik) på östra Grönland, men återvände snart till
Island.
Bland de tidiga bosättarna på Island
utbröt ofta familjefejder och hämndaktioner med mycket grymma följder.
I en av dessa fejder var Snaebjörn Galti inblandad. Han dödade en person
och för att undslippa straff och att bli dömd till fredlöshet valde han
att, tillsammans med ytterligare några personer, fly från Island.
Galti följde den seglingsrutt till Grönland som Gunnbjörn
Ulfsson hade beskrivit 78 år tidigare.
De nådde den isiga Blaserkfjorden, nära
Tasiilaq, strax före vinterns ankomst. Här byggde de en enkel torvhydda
som de skulle övervintra i. Det dröjde dock inte länge förrän det
uppstod osämja i vinterkvarteret. Resultatet av den slutade med att några omkom under
vintern, oklart hur, och att resten av gruppen sökte sig tillbaka till Island under
våren.
Nästan ett sekel senare, i slutet av
970-talet efter Kristus, flydde Eirikur Raude Thorvaldsson, mera känd som
Erik den Röde, och hans far från Norge efter att ha varit inblandade i
blodiga familjefejder, med flera mord som resultat, till Island för att
undgå rättvisan.
Redan år 982 var Erik inblandad i nya
blodsdåd då han mördade två av sina slavar, som hade vandaliserat en
grannes egendom. För att slippa bli dömd som fredlös bestämde även
han sig för att fly till Grönland.
Han, precis som Gunnbjörn Ulfsson och
Snaebjörns Galti, kom först till Blaserkfjorden. Erik förknippade denna
plats med otur varför han seglade vidare längs den grönländska
sydkusten, rundade Kap Farväl och upprättade ett vinterläger på en
liten ö, som kallades Eiriksey.
Följande sommar utforskade han Sydgrönland och fann en plats som påminde om hans boplats på nordvästra
Island. Här bestämde han sig för att bygga sig en gård och gav platsen
namnet Brattahlid, platsen med de branta sluttningarna. Brattahlid ligger
på en bördig plats längst in i Eriksfjorden (Tunugdliarfik) med skyddat
läge för de kalla nordanvindarna. Numera kallas platsen för Qassiarsuk
och är en populär plats för turister att besöka eftersom det finns
många ruiner kvar efter nordbornas byggnader.
Erik den Röde fortsatte att utforska
södra Grönland under de kommande åren och kartlade området tills han i
början av år 986 återvände till Island för att berätta om sina
framgångar på Grönland, hur bördigt det var på denna ö och att
landet väntade på nya bosättare. För att understryka det han sade
kallade han sitt nyupptäckta land för Grönland, vilket var en lätt
överdrift.
Erik lyckades övertyga ett antal
islänningar och deras familjer att följa med honom till Grönland. Senare samma år gav sig 25 fartyg, med förväntansfulla nybyggare, iväg
från Island. Bara 14 av dessa fartyg kom fram till Grönland. Ett stort
antal skepp förliste i stormar och andra vände tillbaka till Island
frivilligt. Dessa kolonisatörer bildade grunden till en ny era på
Grönland.
Nybyggare fortsatte att komma och när
Österbygden, som det första området kallades, blev fyllt med bosättare
fortsatte koloniseringen norrut, längs kusten ända upp till dagens
huvudstad Nuuk. Här grundades Västerbygden.
Till en början verkade de nya
bosättningarna vara lyckade och blomstrande. Man införde kristendomen
runt år 1 000 och år 1124 skapades ett kyrkligt centra i Gardar (dagens Igaliko).
Här upprättade den förste biskopen på Grönland, Arnald, sitt
biskopssäte.
Under 1 000-talets början företogs de
första färderna till Vinland, dagens Kanada.
Som mest bodde det cirka 5 000 nordbor på Grönland som levde
av får-,
boskaps- och svinskötsel samt jakt på säl, ren valross och isbjörn. De
grönländska bosättarna hade en livlig och framgångsrik handel med
Bergen.
Den grönländska historiens utveckling
följer till stora den som ägde rum på Island och Färöarna och
därför även fick dramatiska följder för nordborna på
Grönland.
År 1261 införlivades Grönland med
Norge och ett handelsmonopol infördes vilket gav nordborna rätt att
endast skicka två handelsskepp till Norge per år, vilket påverkade deras
livsvillkor hårt.
På 1400-talet förändrades klimatet på
Grönland och det blev allt kallare. En del av nordbornas
boskap dog och fjordarna isade igen vilket inskränkte möjligheterna
att driva handel. Det nordiska samhället gick sakta men säkert under.
Sista säkra beviset på att nordborna levde kvar dateras till 1408.
Var det klimatförändringen som
slutligen fick nordborna att besluta sig för att lämna Grönland? Eller
var
det attackerna från inuiterna, som vid denna tidpunkt nått öns södra
delar, som fick dem att lämna Grönland?
Den första expeditionen för att söka
efter de försvunna nordborna skickades ut 1472. 1605 beordrades den
första danska expeditionen till Grönland för att söka efter nordborna.
Därefter har flera efterforskningar gjorts dock utan framgång. Under 1880-talet
skickades ytterligare expeditioner till Grönland för att finna svar på
nordbornas gåta.
Ingen har hittills kunnat ge svar på
frågorna som ställs med anledning av nordbornas plötsliga försvinnande från
Grönland. Spåren efter dem finns dock kvar än idag!
Till
överst på sidan
Från Medeltiden till danskarnas
kolonisation
Efter att Norge tillfallit Danmark år
1380 och nordborna försvunnit från Grönland föll ön i stort sett i
glömska för europe´erna. Dock spred sig snart ryktet om de fiskrika
vattnen i Davissundet, som ligger mellan Baffinön och Grönland. Speciellt för valfångst. Från 1500-talet fram till 1700-talet sökte
sig baskiska, holländska och engelska valfångare hit, ibland upp till 10
000 fångstmän per år, för att fånga val.
År 1605, i samband med den första
danska expeditionen som skulle söka efter de försvunna nordborna, gjorde
den danske kungen Christian IV anspråk på Grönland.
Det första riktiga försöket att
kolonisera Grönland kom 1721 när Hans Egede, en präst från Lofoten,
fick tillstånd att bygga en handelsstation och att kristna
grönländarna. Hans primära mål var att hitta de försvunna nordborna,
som enligt hans övertygelse, återfallit till hedendom. Egede bosatte sig
först på "Håbets Ö" men flyttade 1728 sin verksamhet till en
plats som han kallade för Godthåb. Numera kallas den för Nuuk och är
Grönlands huvudstad.
Fem år senare, 1733, grundas
Herrnhutarnas missionsstation i Godthåb som tillsammans med Hans Egede
framgångsrik kristnar den lokala befolkningen. År 1900 upphör
Herrnhutarna med sin mission på Grönland.
År 1776 inför danskarna handelsmonopol
på Grönland, Den Kongelige Grönlandske Handel, som varar ända fram
till 1950-talet.
1800-talet fram till dagens Grönland
Tidningen Atuagagdliutit AG utkommer som
första grönlandsspråkiga tidning år 1861 och innehåller, förutom
nyheter och artiklar, även berättelser som Lars Möller, en av
utgivarna, samlat in under sina resor på Grönland. Tidningen innehöll
färgillustrationer och är därigenom troligen världens första som
utgivits med färgtryck.
Det första embryot till grönländskt
självstyre kan skönjas när lokala råd, Forstanderskaber, inrättas år
1861.
Monopolhandeln utvidgas under 1921 när
den danska regeringen beslutar att även de nordöstra, obebodda, delarna
av Grönland skall omfattas av denna. Grönland blir därmed än mera
slutet eftersom alla måste ansöka om tillstånd att landstiga på ön
eller angöra en grönländska hamn. Även enskilda personer måste ha
tillstånd att resa till Grönland ända fram till 1954.
I början av 1920-talet uppstår en
konflikt mellan Danmark och Norge om rätten till Östgrönland.
Norrmännen hävdar att de har större rättigheter till området eftersom
islänningar, som ursprungligen var norrmän, upptäckte Östgrönland innan Dansk-Norska
Unionen kom till stånd. Eftersom
konflikten inte kunde lösas mellan länderna hänsköts den till
Internationella Domstolen i Haag som 1933 fastställde Danmarks
suveränitet över hela ön.
När Danmark ockuperades av tyskarna 1940
beslutade sig USA för att anlägga militära baser på Grönland, vilket
gjordes 1941 innan USA officiellt hade kungjort sitt deltagande i Andra
Världskriget, för att hindra tyskarna att ockupera Grönland. Vid denna
tidpunkt hade Grönland ett mycket strategiskt läge för amerikanarna.
Två baser inrättades, vid Narsarsuaq i söder och Kangerlussuaq i norr.
Efter kriget användes flygplatserna dels som mellanlandningsplatser för
amerikanska flygvapnets plan och dels som civila flygplatser. Narsarsuaq
stängdes för militära ändamål 1958 och Kangerlussuaq 1992. Numera är
detta Grönlands två internationella flygplatser.
Efter andra världskriget blev det
ohållbart att upprätthålla Grönlands status som dansk koloni och 1953
blev Grönland danskt amt, län. Därmed följde en snabb samhällsutveckling
som grönländarna inte riktigt hann anpassa sig till med många negativa
sociala och ekonomiska konsekvenser. Ett försök att förbättra
situationen var att ge grönländarna större ansvar för beslutsfattandet.
År 1979 fick grönländarna inre
självstyre, så kallat ”hjemmestyre”. Den danska monarken skulle
fortsätta att vara statsöverhuvud och Danmark skulle även i
fortsättningen sköta utrikes- och försvarspolitiken, rättsväsendet,
myntväsen samt administrationen av naturtillgångar. Alla övriga områden
skulle övergå till grönländarna, dock med oförändrat ekonomiskt stöd
från Danmark.
Sedan dess har administrationen av
naturtillgångar flyttats till Grönland, med delad äganderätt, och
Grönland har successivt byggt upp ett avgörande inflytande över de delar
av Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som rör Grönland. Som en del
av Danmark kom Grönland med i EG 1973. Hjemmestyret höll en egen
folkomröstning 1983 som resulterade i att folket ville gå ur den
Europeiska Gemenskapen, och 1985 lämnade Grönland EG, den hittills enda
region som gjort så. Grönland slöt istället ett avtal om tullfri export
till EG som även gick med på att betala för ett begränsat fiske i
grönländska vatten.
I en folkomröstning i slutet av 2008
antog grönlänningarna ett förslag om ökat självstyre. När förslaget
trädde i kraft den 21 juni 2009 blev grönländskan officiellt språk och
grönlänningarna blev erkända som folk ur ett folkrättsligt perspektiv,
och de fick rätt till de naturtillgångar som kan finnas under den
grönländska landmassan. Grönland ska också på sikt ta över ansvaret för
fler av de verksamheter som Danmark sköter idag, till exempel polis,
rättsväsende och kustbevakning.
Vid en högtidlig ceremoni i Nuuk på
nationaldagen den 21 juni 2009 överlämnade Danmarks drottning Margrethe
den nya självstyrelselagen till landstingets talman Josef Motzfeldt, och
därmed till det grönländska folket. Landsstyrets ordförande Kuupik
Kleist talade om en ny era i landets historia. Förändringen innebär att
Grönland självt kan bestämma om självständighet från Danmark.
Till
överst på sidan
Utforskningen av Grönland
I slutet av 1500-talet spekulerades det i
möjligheten av en Nordväst-passage som förenade Europa med Fjärran Östern.
År 1575 seglade Martin Frobisher från London över Atlanten
till Grönlands västkust och vidare till Kanada. När han nått Baffinön
i Kanada trodde han att han funnit passagen. Tog en sten och återvände
till London.
Michael Lok, som sponsrat Frobisher,
trodde att stenen hade hög guldhalt varför han utrustade ytterligare en
expedition till Baffinön. Denna expedition återvände till hemlandet med
värdelös sten. Lok spred då ett rykte att de hade fått med sig stenar
med hög järnhalt. Lurendrejeriet avslöjades först efter en olycksalig
tredje expedition, som resulterade i ett förlorat fartyg och 40 omkomna
sjömän.
Efter dessa expeditioner ökade intresset
för Grönland och sökandet efter Nordvästpassagen varför nya fartyg
sändes ut för att utforska Grönland och finna passagen. Dessa
expeditioner ökade européernas kunskaper om Nordatlanten och dess
öar.
Inte förrän 1854, nästan 300 år efter
första försöket, lyckades Robert McClure äntligen finna den länge
sökta Nordväst-passagen.
I slutet av 1800-talet försökte flera
expeditioner komma så långt norrut som möjligt, mot Nordpolen. Den
förste som nådde den var amerikanen Robert Peary år 1909, som 1892
bevisade att Grönland var en ö.
Den förste europén att korsa den
grönländska inlandsisen var norrmannen Fridtjof Nansen. Hans försök
började den 15 augusti 1888 och avslutades den 26 september samma år.
Grönlands främste, och, kanske, mest
kände utforskare är Knud Rasmussen, född i Ilulissat 1879, som genom sina
resor ökat kunskapen om Grönland på ett omfattande sätt.
Geografi,
Geologi och Klimat
Det är säkert få personer som vet att
Grönland utgör 98 % av Danmarks yta!
Med en yta på 2 166 086
kvadratkilometer och en kustlinje på 44 087
kilometer är Grönland världens största ö, hela två och en halv
gånger större världens näst största ö - Nya Guinea. Grönland är hela
52 gånger större än det danska fastlandet. Grönland är också
världens nordligast belägna land.
Grönland är vidsträckt och cirka 86 %
av ytan är täckt av inlandsisen, som på vissa ställen är hela 3 000
meter tjock. Isens vikt är så stor att den inre landmassan utgör en
konkav bassäng under havsnivån. Istäcket mäter 2 500 kilometer från
norr till söder och upp till 1 000 kilometer på det bredaste stället
från öst till väst. Volymen på istäcket har beräknats till en volym
av fyra miljoner kubikkilometer! Om detta istäcke skulle smälta kommer
havets vattennivå att stiga med 6 meter, vilket skulle få katastrofala
följder för många kuststäder över hela världen.
Grönlands sydligaste punkt är Nunaap
Isua (Kap Farväl) och öns nordligaste punkt är Cape Morris Jesup. Den
lilla ön Oodaaq, som också hör till Grönland, är världens nordligast
belägna landstycke.
Island anses ha världens yngsta och mest
dynamiska landmassor. Grönland har världens hittills äldsta kända landmassor.
Gnejsen på ön Akilia, 22 kilometer söder om Nuuk, har beräknats vara
3.87 miljarder år gammal, jorden antas vara 4.6 miljarder år gammal.
Grönlands klimat skiljer sig från det
man möter på Island eller Färöarna. Under sommarmånaderna ligger
dagstemperaturerna på mellan plus 10 till 18 grader Celcius i de södra
delarna och mellan plus 5 och 10 grader C i de norra. Närheten till
inlandsisen gör att vindarna känns kyliga även på sommaren.
Vintertid går temperaturerna ned till
minus 20 grader C i de södra delarna medan de i norr ofta ligger på
minus 40 grader C.
Till
överst på sidan
Flora och Fauna
På grund av det arktiska klimatet kan
man inte räkna med någon större artrikedom när det gäller växter. Under sommarmånaderna är blomsterprakten stor
eftersom mängder av
blommor av samma art blommar samtidigt.
Jag överraskades av de stora fälten
blåklockor, smörblommor och den bredbladiga mjölkörten, Grönlands
nationalblomma, som man kunde se blomma framför allt på öns södra
delar. Andra växter jag stötte på var olika bräckor, dvärgbjörk,
ängsskallra, polarull mm
Även djurlivet är artfattigt. Här
lever, bland annat, olika säl- och valarter, isbjörn, vildren, myskoxe,
polarräv och polarhare.
Mina starkaste möten med den
grönländska faunan var när jag såg knölvalar och myskoxar. Lättast
att se myskoxe är i Kangerlussuaq.
Befolkning, Språk
Grönlands befolkning uppgår till cirka
56 000 personer. Ungefär 88 % av dessa är inuiter eller grönländare med
blandat inuitiskt och danskt ursprung. De återstående 12 % av
befolkningen är huvudsakligen av danskt ursprung.
Största delen av befolkningen bor på
öns södra eller västliga delar.
Grönländska är det officiella språket,
vilket är en av många inuitdialekter som talas i den arktiska delen av
världen. Grönländskan är besläktad med de dialekter som talas i norra
Kanada och Alaska. Lokala variationer förekommer dock även på
Grönland. Öst- och Västgrönländskan skiljer sig åt.
Före 1700-talet fanns inget inuitiskt
skriftspråk. Det tillkom i samband med Herrnhutarnas missionsverksamhet.
Det var missionären Samuel Kleinschmidt som tog på sig den uppgiften.
Han systematiserade det grönländska språkets grammatik och
sammanställde en grönländsk ordbok.
Näst största språket är danska, som
talas av de flesta.
Att träffa på grönländare som talar
engelska är ganska svårt, åtminstone bland de äldre generationerna.
Turism
Att turista på Grönland betraktas
fortfarande som någonting exklusivt och förbehållet naturintresserade
resenärer men turismen ökar snabbt. Mellan åren 1993 och 2002 ökade
antalet turister från 5 000 till 32 000. Det som lockar besökarna är
kryssningar längs den spektakulära kusten, fjällvandring, fiske, jakt,
skidåkning och hundspannskörning.
Kostnadsmässigt är det dyrt att turista
på Grönland vilket dock kan mildras genom att bo lite enklare och att laga
sina egna måltider.
Fårfarmarna på Sydgrönland försöker
ta till sig turismen genom att hyra ut rum och att hjälpa till med
transporter. Andala och Sofiannguaq i Söndre Igaliko hör till de mest framgångsrika,
trots detta hade man vid mitt besök inte mer än cirka 120 övernattningar per år. Därför hörde den vandrare som
sökte sig till Södra Grönland till en liten exklusiv
grupp.
Skall man förflytta sig på Grönland
gäller båt, flyg eller till fots. Längre transporter i bil är inte
möjliga eftersom det endast finns cirka 150 kilometer väg på hela ön.
I juni 2003 visade SVT en film som heter
"Nybyggarliv på Södra Grönland" som visade Andalas och
Sofiannguas hårda liv som fårfarmare. Att se filmen var en intressant
upplevelse. Att möta Andala och Sofiannguaq personligen var en stor och
fascinerande upplevelse.
Jag möttes enbart av öppenhet och
vänlighet under hela min vistelse på Grönland med ett undantag, av de
anställda Kangerlussuag Tourism. De har fortfarande mycket kvar att lära
sig om hur man bemöter turister och vad service är.
Det finns upplevelser som kan vara
svåra att beskriva i ord. De måste helt enkelt upplevas personligen. En resa till Grönland hör till dessa. Upplevelserna
på Grönland är stora, mäktiga och i många dimensioner.
Åk till Grönland, möt naturen, den
rena luften och de vänliga människorna. Ibland kan de verka lite
avvaktande inför mötet med en främling, vilket oftast beror på blyghet.
Sedan släpper man gärna fram den värme och
vänlighet som finns hos dem.
Gör en egen resa till Grönland så
förstår Du vad jag menar. Du kommer aldrig att glömma den!
|