Egypten - "Faraonernas Land

Egyptens historia, som tillhör världens äldsta, har förtrollat människor i flera tusen år. Många har fascinerats av de mäktiga pyramiderna i Giza, templen i Abu Simbel, Luxor och Karnak, Konungarnas Dal och Drottningarnas Dal etc. Men Egypten har mycket mer att erbjuda än detta. Här finns stora, mäktiga ökenområden och den bördiga Nildalen, ett av världens mest tättbefolkade område. Det historiska arvet har påverkat Egyptens befolkning och lever kvar än idag.

Min rundresa i Egypten gav mig möjlighet att besöka alla de klassiska sevärdheterna, oaserna djupt inne i den Västra Öknen (Libyska Öknen), en seglats på Nilen, kamel- och kreatursmarknaderna i Daraw och bjöd på många spännande möten med människor. Jag besökte bland annat Kairo, Giza, Luxor, Assuan, Elefantineön och Abu Simbel. Detta var en resa som överträffade alla mina förväntningar, med råge.

Läs mer om min resa under Resfakta.

Egyptens historia i korthet

Vid den mäktiga Nilen uppstod för tusentals år sedan en av världens äldsta civilisationer när nomader och samlarfolk bildade bosättningar på dess bördiga stränder. Behovet att reglera Nilens årligt återkommande översvämningar tvingade folken att samarbeta vilket gav upphov till världens första större centralstyrda stat. Omkring år 3 000 före Kristus enades Övre och Nedre Egypten och riket kom att styras av en kung, farao, som ansågs vara gudomlig garant för välstånd och fred.

I tre årtusenden blomstrade det faraoniska Egypten under perioder som benämns Gamla Riket (c:a 2700 - 2270 före Kristus), Mellersta Riket (c:a 2040 - 1675 f Kr.), och Nya Riket (c:a 1550 - 1087 f Kr.). Minnesmärkena efter dessa högt stående kulturer är många; pyramiderna, Sfinxen i Giza och de mäktiga templen i Luxor, Karnak, Edfu, Kom Ombo och Abu Simbel mfl.

Under en period av inre splittring erövrades Egypten av hykos, ett asiatiskt folk, cirka 1650 f Kr. Deras välde varade enbart under en kort tidsperiod och med Nya Riket inleddes en ny stor blomstringstid. Då erövrades Syrien, Nubien (Sudan) och Palestina och landet utvecklades till historiens första världsmakt.

Slutfasen av det Nya Riket präglades av förfall och Egypten hamnande, först under assyriskt styre och sedan under persiskt. Den persiska provinstiden upphörde 332 före Kristus av att den grekiske härskaren Alexander den Store intog Egypten. Han grundade Alexandria som blev hellenistiskt bildningscentra.

Efter Alexanders död tillföll landet makedoniern Ptolemeus, vars ätt styrde Egypten fram till 30 f Kr., då romare besegrade Egyptens flotta och här. Som en följd av nederlaget begick drottning Kleopatra självmord genom att låta sig bitas av en giftorm. Egypten blev därmed en provins i det Romerska riket.

Kristendomen kom till Egypten när den koptiska kyrkan grundades, troligen år 60 e Kr. Kopterna förföljdes av romarna och kom, efter Romarrikets fall på 400-talet, i konflikt med den bysinska kyrkan.

Religiös ofrihet och hårt skattetryck från Bysans gjorde att egyptierna inte bjöd mycket motstånd när islams erövrare nådde landet år 642. Islamsk religion och kultur fick fäste och kom så småningom att dominera landet. En omfattande arabisk invandring kom att äga rum och det arabiska språket blev det dominerande. Under den fatimidiska dynastin grundades år 969 den nya huvudstaden Kairo. Under kurden Saladins styre, Jerusalems erövrare från korsfararna, på 1100-talet var Egypten centrum i ett större välde.

År 1517 intogs Egypten av den turkiske sultanen Selim I och kom därefter att ingå i det osmanska riket fram till år 1914. Från senare delen av 1700-talet gjorde sig landet till stor del oberoende. När Napoleons treåriga erövring av Egypten inleddes 1798 var landet utfattigt efter upprepad missväxt och svält. Mohammad Ali, en albansk officer i turkisk tjänst, som tog makten 1805, inledde en modernisering.

Till överst på sidan

Britterna stödde de osmanska härskarnas ambitioner att behålla kontrollen över Egypten och gjorde på så sätt handelsvinster på Egyptens bekostnad. Med hjälp av tvångsarbete byggdes Suezkanalen klar 1869 och gav därmed först Frankrike och sedan Storbritannien fäste i landet. Britternas växande inblandning i Egyptens affärer ledde till en revolt, som slogs ned 1882 genom att den brittiska invasionen följdes av en ockupation.

Britternas hårda ockupation stimulerade nationalistiska känslor och 1907 bildades två egyptiska politiska partier. Egyptierna beslöt att bilda en egen delegation, Wafd, för att kräva landets självständighet vid fredskonferensen i Versailles efter Första Världskriget. Wafd utvecklades till ett nationalistparti för både muslimer och kopter. Britterna fängslade och deporterade ledaren Zaghul Pasha och hans medarbetare vilket ledde till folkligt uppror 1909, som krävde över 800 människors liv. Britterna gav upp  och förklarade Egypten självständigt år 1922, men behöll den militära makten. Wafd fick egen majoritet vid det första valet 1924. Den brittiska ockupationen upphörde 1936, med undantag av området runt Suezkanalen. Egypten blev ett viktigt brittiskt basområde under Andra Världskriget. Kung Faruk tillhörde de egyptier som hade sympatier för Tyskland och Italien medan Wafd-partiet stödde britterna.

Efter det arabiska krigsnederlaget mot Israel 1948-49 bildades den underjordiska gruppen Fria Officerarna. Under ledning av Gamal Abdel Nasser genomfördes 1952 en oblodig kupp som avskaffade monarkin. Målet var att befria Egypten från brittisk dominans och att skapa ett mera rättvist samhälle. År 1953 utropades Egypten till republik, alla partier upplöstes och landet blev därmed i praktiken en militärdiktatur. 1956 valdes Nasser till president.

Nassers första jordreform skulle ge folket bättre levnadsvillkor och den väldiga Assuandammen, som var färdig 1970, skulle skapa mer odlingsbar mark och energi för industrialisering. Nassers utrikespolitik gjorde att Egypten kom på kollisionskurs med västmakterna och började köpa vapen från öststaterna. Egypten vägrades därmed lån för Assuanprojektet och vände sig därför istället till Sovjetunionen. När Nasser nationaliserade Suezkanalbolaget utlöstes Suezkriget, då Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten 1956. Under press från USA drogs sig styrkorna tillbaka vilket stärkte Nasser. Han hade nått målet att göra slut på brittisk och fransk kontroll i Egypten, men blev i stället mera beroende av stöd från Sovjetunionen.

I början av 1960-talet skapades Arabiska Socialistunionen och blev enda politiska tillåtna parti. En andra jordreform genomfördes och Nassers politik berövade den gamla överklassen makt och inflytande. Istället växte det fram en ny, privilegierad, klass i en expanderande statlig och militär diktatur.

Nassers aktiva utrikespolitik fick honom att framstå som en framstående arabisk ledare och blev en samlande kraft i konflikten med Israel. Hans strävan efter arabisk enhet ledde till flera unionsförsök med, bland annat, Syrien och Libyen. Dock utan resultat. Nederlaget mot Israel i sexdagarskriget 1967 skakade Nassers ställning och många krävde hans avgång samt en demokratisering av politiken. Nasser avled 1970.

Anwar al-Sadat efterträdde Nasser som president. Han ansågs först som en övergångslösnings men hans starka politiska ambitioner fick honom kvar vid makten. Sadat banade väg för en permanent författning som ökade rättssäkerheten och 1978 infördes flerpartisystem. Under hans ledning närmade Egypten sig USA och 1981 bröts förbindelserna med Sovjetunionen.

Sadats politik skiljde sig från Nassers, bland annat, satte han den egyptiska nationalismen före den panarabiska och han försökte lösa Egyptens svåra ekonomiska problem genom att stimulera investeringar från USA och andra västländer samt stärka den privata sektorn. I botten låg dock svårlösta problem som en snabb folkökning, stor fattigdom bland många, hög arbetslöshet och låg produktivitet. Upplopp och hungerkravaller skakade regimen 1977. Under dessa dödades mer än 800 människor.

Freden med Israel 1978-79 gav inte den utlovade förbättring av ekonomin varför stödet för Sadat försvagades och stödet för den muslimska oppositionen istället ökade. Sadat införde muslimsk lagstiftning i ett försök att gå islamisterna till mötes, men oppositionen växte och väpnade grupper bildades i slutet av 1970-talet med krav på en islamsk stat. 1981 lät Sadat arrestera 1 500 människor, främst ur Muslimska Brödraskapet. I oktober 1981 mördades Sadat av islamistiska extremister ur gruppen Jihad, som inte accepterade freden med Israel.

Sadats efterträdare Hosni Mubarak försökte välja en medelväg mellan Nassers och Sadats politik och utlovade både kontinuitet och reformer. Både press och politisk debatt gavs till en början ökad frihet och oppositionella frigavs ur fängelserna. Vid valet 1984 tilläts fem partier vid sidan av det styrande.

Mubarak tillät dock aldrig den politiska oppositionen att hota hans egen maktställning. Efter mordet på Sadat infördes undantagstillstånd, som ständigt har förlängts med hänvisning till terrorn och behovet av stabilitet. 1989 greps över 2 000 muslimska fundamentalister inför fastemånaden ramadan vilket ledde till att den underjordiska väpnade oppositionen växte. I början av 1990-talet ökade terrordåden mot säkerhetsstyrkorna, mot utländska turister och mot kristna egyptier. Regimen svarade med skoningslöst motvåld och en form av inbördeskrig pågick i början och mitten av 1990-talet, där islamisternas mål var att störta regimen, som de ansåg vara antiislamistisk och alltför USA-vänlig. De krävde en islamisk stat och utsatte Mubarak och flera av hans ministrar för mordförsök.

Kampanjen inför parlamentsvalet i november 1995 åtföljdes av våld med över 50 dödsoffer och nära 900 skadade. I samband med valet dömdes ett stort antal ur det förbjudna Muslimska brödraskapet till fängelse och straffarbete och hundratals av partiets valarbetare greps. I valet vann det styrande NDP, oppositionen fick endast 28 mandat. De anklagade regeringen för omfattande valfusk och trakasserier. Islamisternas mål var att störta regimen, som de ansåg vara gudlös och USA-vänlig, och upprätta en islamisk stat. Mubarak och flera av hans ministrar utsattes för mordförsök. Omkring 50 människor dödades och över 400 skadades i våld under valrörelsen 1995.

Mubaraks politik med avreglering och privatisering av den gamla centralstyrda ekonomin ledde till ökad arbetslöshet och vidgade klassklyftor. Det stärkte grogrunden för de radikala islamisterna, som själva tog sig an sociala problem genom egna skolor och kliniker i storstadsslum och på fattig landsbygd.

Den väpnade terrorn fortsatte, främst från Islamiska gruppen och Heliga kriget (al-Jihad al-Islami). I Luxor 1997 mördades ett sjuttiotal människor varav många utländska turister. Regimen svarade med massgripanden, dödsdomar och ökad kontroll av moskéerna, där väpnade grupper ofta hämtat sina rekryter. 1999 ställdes över hundra islamister inför militärdomstol. När Islamiska gruppen samma år förklarade att man beslutat lägga ner vapnen och övergå till politisk kamp, hade ca 1 500 människor dödats i attentat och strider under 1990-talet. Omkring 30 000 radikala islamister sattes i fängelse under decenniet, men de flesta släpptes.

Mubarak omvaldes 1999 till en fjärde mandatperiod. Den nya regeringen bestod av såväl reformpolitiker som traditionalister.

President Mubaraks och NDPs starka grepp om makten hårdnade efter terrordåden i USA den 11 september 2001. Regimen anklagades för att utnyttja den internationella kampen mot terrorism för att slå till mot oppositionella islamister i Egypten. 51 personer dömdes 2002 till fängelse anklagade för planer på att störta regeringen med våld.

USA:s planer på militärt ingripande i Irak fördömdes i gatudemonstrationer som följde på fredagsbönerna i Kairos stora moskéer. Irakkriget som inleddes i mars 2003 blev utlösande faktor för en mer vågad opposition mot Mubaraks stöd till USA och USA:s stöd till Israel, men också arbetslösheten, fattigdomen, korruptionen och undantagstillståndet. Nu krävdes öppet Mubaraks avgång och fria val. President Mubarak tvingades till en mycket svår politisk balansgång.

Omvälvningen i Irak satte hård press på Mubarak. Oppositionen uppmanade honom att lära av Iraks öde, göra slut på enväldet och undgå pressen från väst. Regimen anklagades för att ge upp Egyptens suveränitet och ta diktat från USA.
2003 frigavs över två tusen fångar, många medlemmar av Islamiska gruppen vars ledare tagit avstånd från våld och fördömt mordet på Sadat 1981.

Till överst på sidan

Några kända faraoner (alla årtal F Kr.)

Geografi och Klimat

Egypten är ett utpräglat ökenland med kontinentens längsta flod, Nilen, som den livgivande pulsådern. Landets odlade, gröna del består huvudsakligen av ett smalt bälte längs Nilen. Det finns även en del odlade områden i, och omkring oaserna. Nilen rinner genom hela landet, cirka 1 600 kilometer, från söder till norr, där den slutar i ett väldigt deltaområde vid Medelhavskusten.

Väster om den bördiga Nildalen ligger den Libyska öknen, som börjar redan vid Kairos utkanter. Den utgörs mest av sandöken. I den Libyska öknen ligger flera oaser, som jag besökte under min resa i Egypten, bland annat Bahariya, Farafra, Dakhla och Kharga. Oaserna innehåller sött grundvatten som bringas till ytan av brunnar med självtryck. Arabiska öknen, som sträcker sig österut från Nilen mot Röda Havet, är karg och bergig.

Egypten har ett torrt och varmt ökenklimat. Somrarna är mycket heta. Under vintern är temperaturerna behagliga. I öknen kan nätterna vara riktigt kyliga under vintermånaderna.

Vid Medelhavskusten är klimatet fuktigt under vinter förekommer regn i detta område. Under våren blåser hårda och torra sandvindar från öknen i sydväst.

Medeltemperaturer/dygn i Kairo är cirka +28 Celcius i juli och + 13 C i januari.

Befolkning, Språk och sociala förhållanden

De flesta av landets invånare är araber, men det finns även små grupper av, bland annat, berber, nubier och greker. De kristna kopterna ser sig som ättlingar till forntidens egyptier, men är arabsikt påverkade. Deras språk härstammar från fornegyptiskan men lever idag kvar endast som gudstjänstspråk. Hela befolkningen bor på bara cirka sex procent av landytan i Nildalen, i deltat och i oaserna. Nildalen hör till de tätast befolkade områdena i världen.

Arabiska är landets officiella språk och talas av alla infödda egyptier.

Fattigdomen är utbredd i Egypten och nästan 45 % av landets befolkning lever på under USD 2 per dag, det vill säga under fattigdomsgränsen. Fruktan för sociala oroligheter har tvingat regeringen att behålla subventionerna på basvaror som bröd, socker och matolja samt energi.

Den överbefolkade huvudstaden Kairo präglas till stor del av slum och undermålig samhällsservice på grund av omfattande inflyttning från landsbygden.

De som har anställning omfattas av av ett socialt försäkringssystem som täcker sjuk-, arbetsskade- och livförsäkring samt arbetslöshetsunderstöd, moderskapspenning och ålderspension.

Sjukvården är relativt väl utbyggd i städerna, men den är ojämnt fördelad i landet. Privata organisationer, främst islamska, står för stora delar av den grundläggande hälsovården. Folkhälsan påverkas negativt av att stora grupper lider brist på mat och lever under ohygieniska förhållanden.

Kvinnors ställning är av tradition svag och jämställdhetsarbetet påverkas av religion och politik. Könsstympning av flickor är officiellt förbjudet, men tillåts av "medicinsk nödvändighet".

Utbildning

Skolplikt råder och grundskolan är obligatorisk i åtta år. De egyptiska barnen börjar i skolan vid sex års ålder. Nio av tio barn börjar på det sexåriga lågstadiet, men många slutar skolan i förtid, speciellt flickor på landsbygden.

Skolan är i princip kostnadsfri, men i början av 2000-talet infördes vissa avgifter. Det är ont om både lärare såväl som läromedel och skolbyggnaderna är ofta i dåligt skick. I vissa klasser går det 60 barn på en lärare! Lärarbristen är störst på landsbygden.

Förutom de statliga skolorna finns islamska skolor, som ökar i antal.

Andelen analfabeter är stor i Egypten trots en omfattande vuxenutbildning. Jämfört med andra arabländer har dock Egypten en stor andel välutbildade medborgare. År 2003 fanns det tolv statliga och flera privata universitet vid sidan av det islamska universitetet al-Azhar i Kairo. Det grundades år 988 efter Kristus och är därmed världens näst äldsta. Världens äldsta universitet ligger i staden Fès, Marockos huvudstad.

Religion

Islam har varit den dominerande religionen i över tusen år och majoriteten av befolkningen är muslimer. Nästan alla är sunnimuslimer.

Den koptiska kyrkan i Egypten är idag Mellanösterns största kristna kyrka.

Till överst på sidan

Flora och Fauna

Cirka nittiofyra procent av Egyptens yta utgörs av öken, vilket gör livsvillkoren för människor, djur och växter svåra. Trots detta lever ett hundratal olika djurarter i landet. Många av dem är domesticerade. Tidigare levde flera vilda djurarter i Egypten men är nu utrotade. Kvar finns, bland annat, tre olika arter av gazeller (dock väldigt sällsynta), fladdermöss, råttor, möss, vesslor och krokodiler. Det finns även mer än trettio olika arter av ormar, varav kobran är den vanligaste.

Omkring 430 olika fågelarter har registrerats varav cirka en tredjedel häckar i landet.

Antalet vilda växter är på grund av att landets yta till största delen består av öken begränsade. Ett hundratal olika gräsarter, lotus, vattenhyacinter, dadelpalmer, olika sädesslag, grönsaker, importerade trädslag, etc., är en del av de växter man finner i Egypten.

Mötet med Egyptens natur, flora och fauna är dock en mycket intressant upplevelse.

Att besöka ett land innebär alltid olika sorters upplevelser. Egypten var inget undantag.

Under denna resa besökte jag flera av de traditionella turistmålen, som pyramiderna i Giza, templen i Luxor, Karnak och Abu Simbel, Konungarnas Dal, Drottningarnas Dal etc., sevärdheter som fascinerat människor i flera tusen år. Jag var inget undantag! Så fantastiskt det kändes att befinna sig på platserna där människor enbart med sina kroppskrafter uppfört dessa enorma byggandsverk, och som finns kvar än idag.

Den egyptiska historien är intressant, fascinerande, spännande och delvis ännu olöst. Även folklivet är intressant och spännande.

Mötena med de vänliga egyptierna bjuder på starka upplevelser, men kan vara lite påfrestande ibland. Nästan alla man möter tigger på något sätt eller så vill de sälja på dig någonting. Man måste dock ha förståelse för deras situation då de ofta lever under enkla eller fattiga förhållanden. Bryt deras "jargong" och du kommer att möta en helt annan person.

Resan innehöll även besök i oaserna i den Västra Öknen (Libysika Öknen), en segeltur i felucca på Nilen och boende hos en nubisk familj på Elefantineön i Assuan.

Res till Egypten för ett besök i ett mycket speciellt land. Du kommer inte att ångra dig!

" Smile, you are in Egypt!"
Guiden Soliman Mousa.
Elefantine ön

Sfinxen.
Giza

Mykerinos-, Chefrens- och Cheopspyramiden.
Giza

Dekorerad kamel.
Giza

Musicerande beduiner.
Gula Öknen

Gula Öknen

Bahariya oasen

Stenformationer.
Vita Öknen

Stenformationer.
Vita Öknen

Soluppgång.
Vita Öknen

Landskap.
Svarta Öknen

Tutanchamuns dödsmask.
Egyptiska Museet.
Kairo

Statyer.
Egyptiska Museet.
Kairo

Bedjande man.
Al-Azhar mosken.
Kairo

Templet.
Luxor

De mäktiga Memnonstatyerna.
Luxor

Hatschepsuts tempel.
Luxor

Ramesseum.
Luxor

Templet.
Karnak

Väggrelief i templet.
Karnak

Man och kvinna.
Luxor

Sanddyner och färja.
Elefantineön.

Feluccor.
Elefantineön

Ramses II:s tempel.
Abu Simbel

Ramses II:s tempel.
Abu Simbel

Kamelmarknaden.
Daraw

Beduinman.
Bahariyaoasen

Man med dotter.
Svarta Öknen

Liten pojke.
Bahariyaoasen