Egypten -
"Faraonernas Land
Egyptens
historia, som tillhör världens äldsta, har förtrollat människor i flera
tusen år. Många har fascinerats av de mäktiga pyramiderna i Giza,
templen i Abu Simbel, Luxor och Karnak, Konungarnas Dal och
Drottningarnas Dal etc. Men Egypten har mycket mer att erbjuda än detta.
Här finns stora, mäktiga ökenområden och den bördiga Nildalen, ett av
världens mest tättbefolkade område. Det historiska arvet har påverkat
Egyptens befolkning och lever kvar än idag.
Min rundresa i Egypten gav mig
möjlighet att besöka alla de klassiska sevärdheterna, oaserna djupt inne
i den Västra Öknen (Libyska Öknen), en seglats på Nilen, kamel- och
kreatursmarknaderna i Daraw och bjöd på många spännande möten med
människor. Jag besökte bland annat Kairo, Giza, Luxor, Assuan,
Elefantineön och Abu Simbel. Detta var en resa som överträffade alla
mina förväntningar, med råge.
Läs mer om min resa under
Resfakta.
Egyptens historia i korthet
Vid den mäktiga Nilen uppstod för
tusentals år sedan en av världens äldsta civilisationer när nomader och
samlarfolk bildade bosättningar på dess bördiga stränder. Behovet att
reglera Nilens årligt återkommande översvämningar tvingade folken att
samarbeta vilket gav upphov till världens första större centralstyrda
stat. Omkring år 3 000 före Kristus enades Övre och Nedre Egypten och
riket kom att styras av en kung, farao, som ansågs vara gudomlig garant
för välstånd och fred.
I tre årtusenden blomstrade det
faraoniska Egypten under perioder som benämns Gamla Riket (c:a 2700 -
2270 före Kristus), Mellersta
Riket (c:a 2040 - 1675 f Kr.), och Nya Riket (c:a 1550 - 1087 f Kr.). Minnesmärkena efter dessa högt stående kulturer är
många; pyramiderna, Sfinxen i Giza och de mäktiga templen i Luxor,
Karnak, Edfu, Kom Ombo och Abu Simbel mfl.
Under en period av inre splittring
erövrades Egypten av hykos, ett asiatiskt folk, cirka 1650 f Kr. Deras
välde varade enbart under en kort tidsperiod och med Nya Riket inleddes
en ny stor blomstringstid. Då erövrades Syrien, Nubien (Sudan) och
Palestina och landet utvecklades till historiens första världsmakt.
Slutfasen av det Nya Riket präglades av
förfall och Egypten hamnande, först under assyriskt styre och sedan
under persiskt. Den persiska provinstiden upphörde 332 före Kristus av
att den grekiske härskaren Alexander den Store intog Egypten. Han
grundade Alexandria som blev hellenistiskt bildningscentra.
Efter Alexanders död tillföll landet
makedoniern Ptolemeus, vars ätt styrde Egypten fram till 30 f Kr., då
romare besegrade Egyptens flotta och här. Som en följd av nederlaget
begick drottning Kleopatra självmord genom att låta sig bitas av en
giftorm. Egypten blev därmed en provins i det Romerska riket.
Kristendomen kom till Egypten när den
koptiska kyrkan grundades, troligen år 60 e Kr. Kopterna förföljdes av
romarna och kom, efter Romarrikets fall på 400-talet, i konflikt med
den bysinska kyrkan.
Religiös ofrihet och hårt skattetryck
från Bysans gjorde att egyptierna inte bjöd mycket motstånd när islams
erövrare nådde landet år 642. Islamsk religion och kultur fick fäste och
kom så småningom att dominera landet. En omfattande arabisk invandring
kom att äga rum och det arabiska språket blev det dominerande. Under den
fatimidiska dynastin grundades år 969 den nya huvudstaden Kairo. Under
kurden Saladins styre, Jerusalems erövrare från korsfararna, på
1100-talet var Egypten centrum i ett större välde.
År 1517 intogs Egypten av den turkiske
sultanen Selim I och kom därefter att ingå i det osmanska riket fram
till år 1914. Från senare delen av 1700-talet gjorde sig landet till
stor del oberoende. När Napoleons treåriga erövring av Egypten inleddes
1798 var landet utfattigt efter upprepad missväxt och svält. Mohammad
Ali, en albansk officer i turkisk tjänst, som tog makten 1805, inledde
en modernisering.
Till överst på sidan
Britterna stödde de osmanska härskarnas
ambitioner att behålla kontrollen över Egypten och gjorde på så sätt
handelsvinster på Egyptens bekostnad. Med hjälp av tvångsarbete byggdes
Suezkanalen klar 1869 och gav därmed först Frankrike och sedan
Storbritannien fäste i landet. Britternas växande inblandning i Egyptens
affärer ledde till en revolt, som slogs ned 1882 genom att den brittiska
invasionen följdes av en ockupation.
Britternas hårda ockupation
stimulerade nationalistiska känslor och 1907 bildades två egyptiska
politiska partier. Egyptierna beslöt att bilda en egen delegation, Wafd,
för att kräva landets självständighet vid fredskonferensen i Versailles
efter Första Världskriget. Wafd utvecklades till ett nationalistparti
för både muslimer och kopter. Britterna fängslade och deporterade
ledaren Zaghul Pasha och hans medarbetare vilket ledde till folkligt
uppror 1909, som krävde över 800 människors liv. Britterna gav upp
och förklarade Egypten självständigt år 1922, men behöll den militära
makten. Wafd fick egen majoritet vid det första valet 1924. Den
brittiska ockupationen upphörde 1936, med undantag av området runt
Suezkanalen. Egypten blev ett viktigt brittiskt basområde under Andra
Världskriget. Kung Faruk tillhörde de egyptier som hade sympatier för
Tyskland och Italien medan Wafd-partiet stödde britterna.
Efter det arabiska krigsnederlaget mot
Israel 1948-49 bildades den underjordiska gruppen Fria Officerarna.
Under ledning av Gamal Abdel Nasser genomfördes 1952 en oblodig kupp som
avskaffade monarkin. Målet var att befria Egypten från brittisk dominans
och att skapa ett mera rättvist samhälle. År 1953 utropades Egypten till
republik, alla partier upplöstes och landet blev därmed i praktiken en
militärdiktatur. 1956 valdes Nasser till president.
Nassers första jordreform skulle ge folket
bättre levnadsvillkor och den väldiga Assuandammen, som var färdig 1970,
skulle skapa mer odlingsbar mark och energi för industrialisering.
Nassers utrikespolitik gjorde att Egypten kom på kollisionskurs med
västmakterna och började köpa vapen från öststaterna. Egypten vägrades
därmed lån för Assuanprojektet och vände sig därför istället till
Sovjetunionen. När Nasser nationaliserade Suezkanalbolaget utlöstes
Suezkriget, då Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten 1956.
Under press från USA drogs sig styrkorna tillbaka vilket stärkte Nasser.
Han hade nått målet att göra slut på brittisk och fransk kontroll i
Egypten, men blev i stället mera beroende av stöd från Sovjetunionen.
I början av 1960-talet skapades
Arabiska Socialistunionen och blev enda politiska tillåtna parti. En andra
jordreform genomfördes och Nassers politik berövade den gamla
överklassen makt och inflytande. Istället växte det fram en ny,
privilegierad, klass i en expanderande statlig och militär diktatur.
Nassers aktiva utrikespolitik fick
honom att framstå som en framstående arabisk ledare och blev en
samlande kraft i konflikten med Israel. Hans strävan efter arabisk enhet
ledde till flera unionsförsök med, bland annat, Syrien och Libyen. Dock
utan resultat. Nederlaget mot Israel i sexdagarskriget 1967 skakade
Nassers ställning och många krävde hans avgång samt en demokratisering
av politiken. Nasser avled 1970.
Anwar al-Sadat efterträdde Nasser som
president. Han ansågs först som en övergångslösnings men hans starka
politiska ambitioner fick honom kvar vid makten. Sadat banade väg för en
permanent författning som ökade rättssäkerheten och 1978 infördes
flerpartisystem. Under hans ledning närmade Egypten sig USA och 1981
bröts förbindelserna med Sovjetunionen.
Sadats politik skiljde sig från
Nassers, bland annat, satte han den egyptiska nationalismen före den
panarabiska och han försökte lösa Egyptens svåra ekonomiska problem
genom att stimulera investeringar från USA och andra västländer samt
stärka den privata sektorn. I botten låg dock svårlösta problem som en
snabb folkökning, stor fattigdom bland många, hög arbetslöshet och låg
produktivitet. Upplopp och hungerkravaller skakade regimen 1977. Under
dessa dödades mer än 800 människor.
Freden med Israel 1978-79 gav inte den
utlovade förbättring av ekonomin varför stödet för Sadat försvagades och
stödet för den muslimska oppositionen istället ökade. Sadat införde
muslimsk lagstiftning i ett försök att gå islamisterna till mötes, men
oppositionen växte och väpnade grupper bildades i slutet av 1970-talet
med krav på en islamsk stat. 1981 lät Sadat arrestera 1 500 människor,
främst ur Muslimska Brödraskapet. I oktober 1981 mördades Sadat av
islamistiska extremister ur gruppen Jihad, som inte accepterade freden
med Israel.
Sadats efterträdare Hosni Mubarak
försökte välja en medelväg mellan Nassers och Sadats politik och
utlovade både kontinuitet och reformer. Både press och politisk debatt
gavs till en början ökad frihet och oppositionella frigavs ur
fängelserna. Vid valet 1984 tilläts fem partier vid sidan av det
styrande.
Mubarak tillät dock aldrig den
politiska oppositionen att hota hans egen maktställning. Efter mordet på
Sadat infördes undantagstillstånd, som ständigt har förlängts med
hänvisning till terrorn och behovet av stabilitet. 1989 greps över 2 000
muslimska fundamentalister inför fastemånaden ramadan vilket ledde till
att den underjordiska väpnade oppositionen växte. I början av 1990-talet
ökade terrordåden mot säkerhetsstyrkorna, mot utländska turister och mot
kristna egyptier. Regimen svarade med skoningslöst motvåld och en form
av inbördeskrig pågick i början och mitten av 1990-talet, där
islamisternas mål var att störta regimen, som de ansåg vara
antiislamistisk och alltför USA-vänlig. De krävde en islamisk stat och
utsatte Mubarak och flera av hans ministrar för mordförsök.
Kampanjen
inför parlamentsvalet i november 1995 åtföljdes av våld med över 50
dödsoffer och nära 900 skadade. I samband med valet dömdes ett stort
antal ur det förbjudna Muslimska brödraskapet till fängelse och
straffarbete och hundratals av partiets valarbetare greps. I valet vann
det styrande NDP, oppositionen fick endast 28 mandat. De anklagade
regeringen för omfattande valfusk och trakasserier. Islamisternas mål
var att störta regimen, som de ansåg vara gudlös och USA-vänlig, och
upprätta en islamisk stat. Mubarak och flera av hans ministrar utsattes
för mordförsök. Omkring 50 människor dödades och över 400 skadades i
våld under valrörelsen 1995.
Mubaraks politik med avreglering och
privatisering av den gamla centralstyrda ekonomin ledde till ökad
arbetslöshet och vidgade klassklyftor. Det stärkte grogrunden för de
radikala islamisterna, som själva tog sig an sociala problem genom egna
skolor och kliniker i storstadsslum och på fattig landsbygd.
Den väpnade terrorn fortsatte, främst
från Islamiska gruppen och Heliga kriget (al-Jihad al-Islami). I Luxor
1997 mördades ett sjuttiotal människor varav många utländska turister.
Regimen svarade med massgripanden, dödsdomar och ökad kontroll av
moskéerna, där väpnade grupper ofta hämtat sina rekryter. 1999 ställdes
över hundra islamister inför militärdomstol. När Islamiska gruppen samma
år förklarade att man beslutat lägga ner vapnen och övergå till politisk
kamp, hade ca 1 500 människor dödats i attentat och strider under
1990-talet. Omkring 30 000 radikala islamister sattes i fängelse under
decenniet, men de flesta släpptes.
Mubarak omvaldes 1999 till en fjärde
mandatperiod. Den nya regeringen bestod av såväl reformpolitiker som
traditionalister.
President Mubaraks och NDPs starka
grepp om makten hårdnade efter terrordåden i USA den 11 september 2001.
Regimen anklagades för att utnyttja den internationella kampen mot
terrorism för att slå till mot oppositionella islamister i Egypten. 51
personer dömdes 2002 till fängelse anklagade för planer på att störta
regeringen med våld.
USA:s planer på militärt ingripande i
Irak fördömdes i gatudemonstrationer som följde på fredagsbönerna i
Kairos stora moskéer. Irakkriget som inleddes i mars 2003 blev utlösande
faktor för en mer vågad opposition mot Mubaraks stöd till USA och USA:s
stöd till Israel, men också arbetslösheten, fattigdomen, korruptionen
och undantagstillståndet. Nu krävdes öppet Mubaraks avgång och fria val.
President Mubarak tvingades till en mycket svår politisk balansgång.
Omvälvningen i Irak satte hård press på
Mubarak. Oppositionen uppmanade honom att lära av Iraks öde, göra slut
på enväldet och undgå pressen från väst. Regimen anklagades för att ge
upp Egyptens suveränitet och ta diktat från USA.
2003 frigavs över två tusen fångar, många medlemmar av Islamiska gruppen
vars ledare tagit avstånd från våld och fördömt mordet på Sadat 1981.
Till överst på sidan
Några kända faraoner (alla årtal F
Kr.)
| Gamla Riket |
Mellersta Riket |
Nya Riket |
Djoser
(266 - 2648) |
Mentuhotep II, III, IV
(2055 - 1985) |
Thutmosis I, II, III
(1504 - 1425) |
Cheops
(2589 - 2566) |
Amenemhet I
(1985 - 1955) |
Hatschepsut
(1473 - 1458) |
Chefren
(2558 - 2532) |
Sesostris I
(1965 - 1920) |
Neferititi
(1338 - 1336) |
Mykerinos
(2532 - 2503) |
Amenemhet II
(1922 - 1878) |
Tutanchamun
(1336 - 1327) |
Teti
(2345 - 2323) |
Sesostris II, III
(1880 - 1855) |
Ramses I
1295 - 1294) |
| |
|
Ramses II
(1279 - 1147) |
Geografi och Klimat
Egypten är ett utpräglat ökenland med
kontinentens längsta flod, Nilen, som den livgivande pulsådern. Landets
odlade, gröna del består huvudsakligen av ett smalt bälte längs Nilen.
Det finns även en del odlade områden i, och omkring oaserna. Nilen
rinner genom hela landet, cirka 1 600 kilometer, från söder till norr,
där den slutar i ett väldigt deltaområde vid Medelhavskusten.
Väster om den bördiga Nildalen ligger
den Libyska öknen, som börjar redan vid Kairos utkanter. Den utgörs
mest av sandöken. I den Libyska öknen ligger flera oaser, som jag
besökte under min resa i Egypten, bland annat Bahariya, Farafra, Dakhla
och Kharga. Oaserna innehåller sött grundvatten som bringas till ytan av
brunnar med självtryck. Arabiska öknen, som sträcker sig österut
från Nilen mot Röda Havet, är karg och bergig.
Egypten har ett torrt och varmt
ökenklimat. Somrarna är mycket heta. Under vintern är temperaturerna
behagliga. I öknen kan nätterna vara riktigt kyliga under
vintermånaderna.
Vid Medelhavskusten är klimatet fuktigt
under vinter förekommer regn i detta område. Under våren blåser hårda
och torra sandvindar från öknen i sydväst.
Medeltemperaturer/dygn i Kairo är cirka
+28 Celcius i juli och + 13 C i januari.
Befolkning, Språk och sociala
förhållanden
De flesta av landets invånare är
araber, men det finns även små grupper av, bland annat, berber, nubier
och greker. De kristna kopterna ser sig som ättlingar till forntidens
egyptier, men är arabsikt påverkade. Deras språk härstammar från
fornegyptiskan men lever idag kvar endast som gudstjänstspråk. Hela
befolkningen bor på bara cirka sex procent av landytan i Nildalen, i
deltat och i oaserna. Nildalen hör till de tätast befolkade områdena i
världen.
Arabiska är landets officiella språk
och talas av alla infödda egyptier.
Fattigdomen är utbredd i Egypten och
nästan 45 % av landets befolkning lever på under USD 2 per dag, det vill
säga under fattigdomsgränsen. Fruktan för sociala oroligheter har
tvingat regeringen att behålla subventionerna på basvaror som bröd,
socker och matolja samt energi.
Den överbefolkade huvudstaden Kairo
präglas till stor del av slum och undermålig samhällsservice på grund av
omfattande inflyttning från landsbygden.
De som har anställning omfattas av av
ett socialt försäkringssystem som täcker sjuk-, arbetsskade- och
livförsäkring samt arbetslöshetsunderstöd, moderskapspenning och
ålderspension.
Sjukvården är relativt väl utbyggd i
städerna, men den är ojämnt fördelad i landet. Privata organisationer,
främst islamska, står för stora delar av den grundläggande hälsovården.
Folkhälsan påverkas negativt av att stora grupper lider brist på mat och
lever under ohygieniska förhållanden.
Kvinnors ställning är av tradition svag
och jämställdhetsarbetet påverkas av religion och politik. Könsstympning
av flickor är officiellt förbjudet, men tillåts av "medicinsk
nödvändighet".
Utbildning
Skolplikt råder och grundskolan är
obligatorisk i åtta år. De egyptiska barnen börjar i skolan vid sex års
ålder. Nio av tio barn börjar på det sexåriga lågstadiet, men många
slutar skolan i förtid, speciellt flickor på landsbygden.
Skolan är i princip kostnadsfri, men i
början av 2000-talet infördes vissa avgifter. Det är ont om både lärare
såväl som läromedel och skolbyggnaderna är ofta i dåligt skick. I vissa
klasser går det 60 barn på en lärare! Lärarbristen är störst på
landsbygden.
Förutom de statliga skolorna finns
islamska skolor, som ökar i antal.
Andelen analfabeter är stor i Egypten
trots en omfattande vuxenutbildning. Jämfört med andra arabländer har
dock Egypten en stor andel välutbildade medborgare. År 2003 fanns det
tolv statliga och flera privata universitet vid sidan av det islamska
universitetet al-Azhar i Kairo. Det grundades år 988 efter Kristus och
är därmed världens näst äldsta. Världens äldsta universitet ligger i
staden Fès, Marockos huvudstad.
Religion
Islam har varit den dominerande
religionen i över tusen år och majoriteten av befolkningen är muslimer.
Nästan alla är sunnimuslimer.
Den koptiska kyrkan i Egypten är idag
Mellanösterns största kristna kyrka.
Till överst på sidan
Flora och Fauna
Cirka nittiofyra procent av Egyptens
yta utgörs av öken, vilket gör livsvillkoren för människor, djur och
växter svåra. Trots detta lever ett hundratal olika djurarter i landet.
Många av dem är domesticerade. Tidigare levde flera vilda djurarter i
Egypten men är nu utrotade. Kvar finns, bland annat, tre olika arter av
gazeller (dock väldigt sällsynta), fladdermöss, råttor, möss, vesslor
och krokodiler. Det finns även mer än trettio olika arter av ormar,
varav kobran är den vanligaste.
Omkring 430 olika fågelarter har
registrerats varav cirka en tredjedel häckar i landet.
Antalet vilda växter är på grund av att
landets yta till största delen består av öken begränsade. Ett hundratal
olika gräsarter, lotus, vattenhyacinter, dadelpalmer, olika sädesslag,
grönsaker, importerade trädslag, etc., är en del av de växter man finner
i Egypten.
Mötet med Egyptens natur, flora och
fauna är dock en mycket intressant upplevelse.
Att besöka ett land innebär alltid
olika sorters upplevelser. Egypten var inget undantag.
Under denna resa
besökte jag flera av de traditionella turistmålen, som pyramiderna i Giza,
templen i Luxor, Karnak och Abu Simbel, Konungarnas Dal, Drottningarnas
Dal etc., sevärdheter som fascinerat människor i flera tusen år. Jag var
inget undantag! Så fantastiskt det kändes att befinna sig på platserna
där människor enbart med sina kroppskrafter uppfört dessa enorma
byggandsverk, och som finns kvar än idag.
Den egyptiska historien är
intressant, fascinerande, spännande och delvis ännu olöst. Även
folklivet är intressant och spännande.
Mötena med de vänliga egyptierna
bjuder på starka upplevelser, men kan vara lite påfrestande ibland.
Nästan alla man möter tigger på något sätt eller så vill de sälja på dig
någonting. Man måste dock ha förståelse för deras situation då de ofta lever
under enkla eller fattiga förhållanden. Bryt deras "jargong" och du
kommer att möta en helt annan person.
Resan innehöll även besök i oaserna
i den Västra Öknen (Libysika Öknen), en segeltur i felucca på Nilen och
boende hos en nubisk familj på Elefantineön i Assuan.
Res till Egypten för ett besök i ett
mycket speciellt land.
Du kommer inte att ångra dig!
|