Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala - "Fyra i rad"

Landsfakta Nicaragua
Landsfakta Honduras
Landsfakta Belize
Landsfakta Guatemala

Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala - "Fyra i rad"

Efter att ha blivit rånad under min resa i Costa Rica ville jag inte än en gång resa på egen hand i Centralamerika och blev därför glad när jag hittade en arrangerad resa med besök i Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala. Tyvärr blev jag inte förskonad från otrevligheter på denna resa heller! På den stora marknaden i Chichicastenango, Guatemala blev jag bestulen på min plånbok innehållande både kontanter och kreditkort.

Inte heller började denna resa speciellt bra. Arrangören som lovat att boka både hotell och transfer från flygplatsen för att jag skulle slippa leta transport och hotell sent på kvällen hade missat att boka detta. Ingen chaufför stod och väntade på flygplatsen och inget rum var bokat på det hotell i Granada som stod angivet i resplanen. Som tur är jag ingen handfallen resenär utan löste detta på plats. Dock undrade jag över nödvändigheten att avlöna personal, åtminstone indirekt, som inte kan klara av att ordna så elementära saker... Jag väntar fortfarande på en ursäkt från från arrangören!

Resan genom de fyra länderna Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala bjöd på flera fina, intressanta och spännande upplevelser, men också på långa och tråkiga transporter under vilka man fick se länderna passera revy genom bussfönstret.

I Nicaragua besökte jag städerna Granada och Leon som båda är med på UNESCO:s lista över världsarv och den natursköna ön Isla Ometepe i Nicaraguasjön. I Honduras blev det en blixtvisit i den farliga huvudstaden Tegucigalpa och i staden Tela vid den karibiska kusten. I Belize bodde jag hos mayaindianer i den lilla byn Aguacate. Sista landet på resan blev Guatemala, som jag också fick mest tid att utforska. Här blev det besök vid mayatemplen i Tikal, med på UNESCO:s världsarvslista, besök vid den otroligt vackra och vulkanomgärdade sjön Lago de Atitlan med besök i olika byar runt sjön och besök av de berömda indianmarknaderna i Solola och Chichicastenango. Resan avslutades i staden Antigua som togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 1979 för sin vackra koloniala arkitektur och sina pampiga kyrkor.

Läs mera om min resa under respektive land här nedan.

Allmänt om resan

För att undvika trassligheter som ensamresenär i Centralamerika vände jag mig till en av Sveriges äldsta "ekoarrangörer" som lanserat en ny rutt genom länderna Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala. På papperet lät upplägget fint, men i verkligheten innebar det mycket bussåkande för att genomföra resplanen. Detta innebar att mycket av det jag fick se gjordes genom ett bussfönster. Upplägget liknade stundtals "japansk expressturism". Trots detta blev det flera intressanta upplevelser under resan och en av höjdpunkterna, boendet hos mayaindianerna i den lilla byn Aguacate i Belize, hade varit svårt att göra på egen hand.

"Man bokar en resa och får reskamraterna på köpet". Att resa i grupp har både för- och nackdelar. Mina reskamrater på denna resa var bra. Ingen "stack ut" och alla passade tiderna. Eftersom jag inte betalat enkelrumstillägg fick jag dela rum med en man i ungefär samma ålder som jag. Varje morgon, prick, 05.00 vaknade han och började leta efter någonting i ryggsäcken....

Fördelarna med att köpa ett reseupplägg, att bli en "följamäare" istället för resenär, är att man slipper ordna det praktiska själv; transporter, hotellrum mm Nackdelen är att man "överlämnar" sitt resande i någon annans händer och att man bara kan påverka upplägget minimalt.

Flygbiljetterna köpte jag av en resebyrå denna gång, vanligtvis köper jag dem direkt på nätet. Flygrutten för denna resa blev Göteborg - London - Miami - Managua på vägen ut och på vägen hem flög jag Guatemala City - Miami- London - Göteborg. Innan jag kom i säng efter starten i Antigua hade jag varit vaken i 38 timmar.

Centralamerika har mycket intressant att erbjuda resenärer i form av historiska platser, vacker natur och ett färgfullt folkliv, men kriminaliteten i länderna tar bort en del av nöjet att resa i denna del av världen.

Säkerhet

I början av februari 2012 lyssnade jag på ett inslag i "Dagens Eko" om Honduras. Radioreportern sade att "Honduras är världens just nu våldsammaste land", vilket beror på att narkotikasmugglingen just nu använder Honduras som transitland. En turist behöver dock inte vara rädd för att bli utsatt för övergrepp i allt för stor omfattning." Under båda mina resor i Centralamerika har jag blivit utsatt för övergrepp två gånger; rånad i Costa Rica och bestulen i Guatemala. Enbart otur?

Så här skriver UD, bland annat, på sin hemsida om säkerhetsläget i respektive land (februari 2012):

Nicaragua: Nicaragua är ett av de säkrare länderna i den centralamerikanska regionen, dock har säkerhetsläget i landet försämrats under de senaste åren, och antalet våldsbrott mot turister samt rån och stöld av pengar och pass har ökat. Var mentalt förberedd på att du kan råka ut för stöld/rån. Gör aldrig motstånd och följ aldrig efter rånare/ficktjuvar. Vapen är vanligt förekommande och motstånd från offret får ofta mycket olyckliga konsekvenser.

Honduras: Säkerhetsläget i Honduras är allvarligt. Våldsbrott, rån och överfall förekommer frekvent, rättsliga och polisiära myndigheters kapacitet och resurser för att stävja den höga brottsligheten är otillräckliga. Antalet handeldvapen i omlopp är stort, och väpnade rån förekommer.

Belize: Även om säkerhetsläget generellt sett är bättre än i grannländerna Mexico och Guatemala måste man vara på sin vakt mot överfall och andra våldsbrott. Man bör undvika att bära på sig kontanter eller andra värdesaker.

Guatemala: Säkerhetsläget är prekärt. I december 1996 undertecknades fredsavtalen i Guatemala vilket markerade slutet på en över trettio år lång intern väpnad konflikt. Sedan dess har våldet tilltagit inte minst i Guatemala City. Ingen av stadens zoner kan längre klassas som säker. Mord, väpnade personrån, kidnappningar och våldtäkter förekommer i alla delar av staden.... Kriminaliteten i Antigua har ökat den senaste tiden med ett flertal mord, rån och våldtäkter.

Skall man avstå från att besöka dessa länder? Oavsett vilket land i världen man än besöker finns det alltid en risk att råka ut för våldsbrott, i vissa länder är sannolikheten att det skall hända dock större. I de centralamerikanska länderna är risken mycket hög, men om man följer råd om hur man skall bete sig som besökare i dessa länder och är extra försiktig ökar chanserna att man klarar sig från att utsättas för våldsbrott, men helt säker är man aldrig.

Kostnader

För den som inte bor på lyxhotell eller besöker de mest exklusiva restaurangerna är det billigt att resa i Centralamerika. I Belize är kostnaderna dock något högre än i de andra länderna. Antigua i Guatemala var den dyraste platsen under hela resan.

Det går att få tag på bra hotellrum för runt SEK 100:-/natt. En god lunch kan man äta för SEK 35 - 50:- och middag för SEK 40 - 50:-. En öl kostar på restauranger SEK 12 - 15:-, i butik köper man öl ( 33 cl) för SEK 5-6:-. En kopp kaffe på café kostade SEK 7-10:-. Lokala transportmedel (chickenbus) är mycket billigt att åka, så är även de komfortabla långfärdsbussarna. Min flygbiljett kostade cirka SEK 8 500:-/ tur och retur.

Generellt sett kan man resa med låg budget i Centralamerika. Ibland tillkommer dock extra kostnader i form av rån eller stöld....

Till överst på sidan

Resan i Nicaragua

När spanjorerna anlände på 1500-talet beboddes Nicaragua av flera olika indianfolk. Landet sägs ha fått sitt namn efter en indianhövding vid namn Nicarao eller Nicaragua. Eftersom området inte hade några stora guld- eller silvertillgångar blev det en försummad del av det spanska imperiet. I den mer tättbefolkade västra delen tvingades de indianer som överlevt striderna mot spanjorerna och mötet med europeiska sjukdomar att producera kaffe och föda upp boskap för export. Spanjorerna lyckades aldrig erövra den östra delen av nuvarande Nicaragua, som beboddes av miskito-, rama- och sumuindianer. Engelska pirater och handelsmän, som kom till området på 1630-talet, fick dock kontakt med miskitoindianerna. Piraterna försåg indianerna med eldvapen och fick hjälp av dem vid sina räder in i den spanska delen av Nicaragua. Västra delen av Nicaragua ingick i den stora spanska kolonin Guatemala. När Mexiko frigjorde sig från Spanien 1821 följde Nicaragua och de övriga centralamerikanska provinserna efter. 1838 blev Nicaragua en självständig republik.

När jag landade på Managuas flygplats i kolmörkret vid 22-tiden förväntade jag mig att det stod en chaufför med mitt namn på en skylt och väntade. Han skulle köra mig de cirka 60 kilometrarna till staden Granada där ett hotellrum skulle finnas bokat i mitt namn. Ingen chaufför fanns på plats och när jag kom till Granada, efter att ha fått hjälp av en man som arbetade på Sheraton Hotel i Managua att förhandla med taxichaufförerna på flygplatsen för att få ett anständigt pris för körningen till Granada, tittade hotellpersonalen bara förvånat på mig när jag sa att det skulle finnas ett rum bokat i mitt namn. Varken transfer eller hotellrum var bokat trots överenskommelse med arrangören. En totalmiss! Inte heller bodde övriga reskamrater på detta hotell, fast det stod så i resplanen. Av en händelse råkade jag få se en man som såg "svensk" ut på morgonen i samband med att jag letade efter en restaurang där jag skulle äta frukost. Jo, vi var reskamrater och jag fick reda på att övriga bodde på andra hotell! Vad skulle ha hänt om jag inte råkat möta honom på gatan?

Granada

Staden Granada, cirka 107 000 invånare, var startplatsen för resan. Den är kanske Nicaraguas största turistattraktion mycket beroende på sin vackra koloniala miljö och sitt vackra läge vid Nicaraguasjön, inte långt från vulkanen Mombacho. Staden grundades år 1524 av spanjoren Francisco Hernandez de Cordoba.

Under ett par dagar var Granada min bas och jag passade på att njuta av den vackra koloniala miljön med de kullerstensklädda gatorna, det stillsamma folklivet och att besöka sevärdheter som stadens "hjärta" Parque Central, den stora parken dit invånare gärna söker sig. Granadas ståtliga katedral byggdes i början av 1900-talet och har en vacker interiör. På Plaza del la Independencia finns en stor obelisk tillägnad de som stred för frihet år 1821. De två 1500-talskyrkorna Iglesia de San Francisco och Iglesia de La Merced är klart sevärda. I La Merced kan man bestiga klocktornet och få fina vyer över stadens röda tegeltak. Vid stranden av Nicaraguasjön ligger ett gammalt fort.

Isla de Ometepe

Efter en resa med lokalbuss och taxi från Granada via Rivas kom jag till San Jorge varifrån färjan till den vackra ön Isla de Ometepe utgår. Färden i den lilla ranka färjan till Moyogalpa blev ingen direkt behaglig upplevelse på grund av den gropiga sjön som gjorde flera passagerare ordentligt sjösjuka. Från Moyogalpa till hotell på Playa Santo Domingo blev det transport med en liten pick up där majoriteten av reskamraterna fick stå på flaket. Själv hade jag turen att hamna i förarhytten. Alla var glada när vi äntligen nådde hotellet!

Den natursköna Isla de Ometepe, ön i Nicaraguasjön, domineras av två vulkaner; Concepcion (1 610 m) och Maderas (1 394 m). På Ometepe bor det ungefär 30 000 personer i olika samhällen spridda runt ön. Turister söker sig till Isla de Ometepe dels för den vackra naturen men också för att se på stenstatyer och petroglyfer (stenristningar) utförda av Chorotegaindianer som bebodde ön för länge sedan. Runt om på ön finns fina badstränder och vid dessa många hotell. Vår grupp hamnade på Playa Santo Domingo på öns östra kust.

Under två dagar fick jag möjlighet att utforska en liten del av ön genom vandringar. En dag gjorde jag ett försök att komma upp på vulkanen Maderas, men fick vända om efter halva vägen då jag fick kraftiga bröstsmärtor. Jag valde då att gå tillbaka den cirka 7 kilometer långa landsvägen till Playa Santo Domingo och fick på så sätt närkontakt med några av byarna utefter denna. Guiden protesterade över att vi skulle gå tillbaka till hotellet istället för att ta en buss. Han hjälpte mig att få kontakt med människor i byarna och jag kunde på så sätt få några bilder av vardagslivet på ön. Det var ganska svårfotograferat!

Den andra dagen vandrade jag på små stigar genom regnskogen och över fält till den lilla sjön Ojo de Agua som är ett populärt utflyktsmål. Sjön, med sitt kristallklara vatten, ligger en bit in i skogen. På vägen tillbaka till Playa Santo Domingo fick jag se hur två unga män lastade på en gris på en flakcykel. De fick kämpa hårt eftersom grisen gjorde starkt motstånd.

Efter alla varningar i guideboken om rånrisk var jag försiktig med att vandra ensam på allt för ensliga platser.

Leon

På nyårsaftonen förflyttade sig gruppen till staden Leon, först med buss, sedan färja och därefter ytterligare en buss. Vi kom fram till Leon på sena eftermiddagen.

Staden Leon, cirka 145 000 invånare, var länge Nicaraguas huvudstad. Staden grundades år 1524 av spanjoren Hernandez de Cordoba vid foten av vulkanen Momotombo. Efter flera naturkatastrofen övergav spanjorerna staden år 1610 och uppförde en ny stad nära bosättningen Subtiava, där den fortfarande ligger. Under revolutionsperioden var Leon ett starkt fäste för sandinisterna och dramatiska väggmålningar runt om i staden påminner om denna period, liksom Revolutionsmuseet. Gruppen firade nyårsaftonen med en gemensam middag på en trevlig restaurang nära stadens torg, Parque Central.

Leon är en trevlig stad att besöka och har en vacker kolonial miljö som "förflyttar" besökare till historisk tid. Staden har flera intressanta sevärdheter. Några jag besökte var den pampiga katedralen, Centralamerikas största, som började byggas år 1747 och var inte färdigbyggd förrän ett hundra år senare. Katedralen, som är med på UNESCO:s lista över världsarv, har också en vacker interiör. På  nyårsdagens kväll hölls en stor utomhus gudstjänst framför katedralen som samlade tusentals åhörare. Kyrkan Iglesia de La Recoleccion är en vacker kyrka med en imponerande barockfasad som byggdes på 1700-talet. Andra sevärda kyrkor byggda under kolonialperioden är Iglesia El Calvario även den byggd på 1700-talet, Iglesia La Merced och Iglesia San Juan. Det finns även flera intressanta museer att besöka. För min del räckte tiden bara till för att besöka Revolutionsmuseet där en man beskrev Sandinisternas kamp.

Jag gillade Leon för den fina atmosfären, den koloniala arkitekturen och folklivet, speciellt runt Parque Central.

Reserva Natural Miraflor

En ny bussresa, via staden Esteli, förde mig till Reserva Natural Miraflor, som är ett mycket naturskönt område avsatt som naturreservat. Området omfattar tre klimatzoner och sträcker sig från 800 meters höjd till 1 450 meter. Här bor ett antal farmare som bildat olika kooperativ i vilka de bedriver jordbruk, boskapsskötsel och kaffeodling. En del av farmarna tar emot turister på sina gårdar. Vår grupp kom till Posada La Sonada efter en mycket skakig bussresa på dåliga grusvägar. När jag såg namnskylten associerade jag den genast till en stor ranch där män red omkring hästar och drev boskap. Verkligheten var lite annorlunda.

Huvudbyggnaden var stor, men enkel. Runt denna låg ett tvåvåningshus och två mindre stugor. Guiden informerade oss om att dessa skulle bli vår inkvartering de närmaste dagarna. I en mindre byggnad med skeva dörrar fanns två toaletter och en dusch. Jag hamnade i översta våningen på tvåvåningshuset. När jag kom upp till rummet såg jag fyra madrasser på golvet. Jag placerade min ryggsäck vid en av madrasserna och markerade på så sätt att den var "min". De tre andra gick till reskamrater.

Någon timme efter ankomsten samlades gruppen för en vandringstur i markerna runt farmen. En ung man tog oss genom tät skog där det växte höga träd och slingrande lianer. Marken var stundtals blöt och lerig. Efter ett par timmar var vi tillbaka på farmen och väntade på kvällsmaten. Den serverades i en stor oeldad sal med dörrar som ideligen for upp av vinden. Maten var mycket god, men som alltid när man äter i grupp var det ett par som högg för sig först av alla. När faten med de olika rätterna nådde slutet fanns det knappt någon mat kvar på dem. "Huggsexorna" vid matbordet under de kollektiva måltiderna är bland det tråkigaste på gruppresor! Nästa dag ändrade jag taktik och satte mig bredvid "gamarna" och fick på så sätt mat så det räckte.

Läggdags redan vid 21-tiden eftersom det saknades elektricitet på gården. Vinden som hade blåst upp under kvällen fick under natten stormstyrka och hela huset skakade vid flera tillfällen. Genom springorna i väggen och i taket drog det kallt, speciellt på mig som sov mot den yttervägg där vinden låg på. När solen gick ned sjönk temperaturen och under natten låg den på runt plus 10 grader, vilket var kallt jämfört med den tryckande värmen jag upplevt de föregående dagarna. Natten på madrassen på golvet blev ganska kall.

Nästa dag började i gryningen klockan 05.30 med en tvätt på balkongen. Duschen med det iskalla vattnet lockade inte! Istället tog jag en liten balja med vatten och tvättade delar av kroppen. Jag klädde på mig i etapper allteftersom jag blev färdig för att minska kylan.

På förmiddagen besökte gruppen en liten farm där man ägnade sig åt ekologisk kaffeodling. Här fick vi plocka kaffebönor och information om processen runt kaffeframställning. På eftermiddagen vandrade jag till ett litet vattenfall och fick på så sätt uppleva en del av den vackra naturen i Reserva Natural Miraflor. Kvällsmaten serverades åter i den kalla salen och även denna kväll blåste en kraftig vind som blev allt hårdare under natten. Jag satt och småhuttrade i väntan på maten efter duschen med iskallt vatten, åtminstone kändes det så. Också denna natt blev kall och blåsig på madrassen.

När jag steg upp 05.30 nästa morgon kände jag resans första loppbett!

Från Miraflor åkte vi med en minibuss på dåliga grusvägar tillbaka till Esteli och sedan vidare till Los Manos, gränsstationen till Honduras.

Till överst på sidan

Bilder från Nicaragua

Granada

 

Granada ligger vid landets största sjö, Nicaraguasjö. Granada	Det gamla fortet vid Nicaraguasjön	Vy från kyrkan Iglesia de La Merced	Vy från kyrkan Iglesia de La Merced	Vacker kolonial miljö
Vacker kolonial miljö	Kyrkan Iglesia de La Merced	Kyrkan Iglesia de Xalteva	Vem vill köpa? Kåken är till salu...	Lugnet vilar över staden. Granada

Isla de Ometepe

 

Färjan till Isla de Ometepe	Risk för att gå på en grynna?	Sjösjuk kvinna med vackra naglar	Vulkanen Concepcion ( 1 610 m)	Petroglyfer från tidigare indiankultur. Isla de Ometepe
Vandringsleden till vulkanen Maderas	Vandringsleden till vulkanen Maderas	Vandringsleden till vulkanen Maderas	Geten är parkerad utanför bageriet	Möte på landsväg
Bönor torkas ofta på gatan	Den populära badsjön Ojo de Agua	Två poliskrafter!	Förberedande gristransport	Förberedande gristransport
Nu åker vi grisen! Isla de Ometepe	Hur behandlas turister på besök?	En av aporna som kom till hotellet på morgnarna	Inga snälla krabater! Isla de Ometepe	Frihetslängtan?

Leon

 

Kullerstensklädda gator är vanliga. Leon	Vackert kolonialt hus	Vackert kolonialt hus	Leons katedral är med på UNESCO:s lista över världsarv	Kyrkan Iglesia de La Recoleccion
Kyrkan Iglesia El Calvario	Regeringsbyggnad	Revolutionära väggmålningar	Revolutionsmuseet	Än finns revolutionärerna!
Armarna i kors!	Drömmer om att bli nunna?	Avslappnad skoputsare	Nyårsfigur	"Om jag skulle sno cigaretten?". Leon

Miraflor

 

Det natursköna Miraflor	Ihåligt träd	Bladskärarmyror	Farmarhus	Farmare till häst
Farmare till fots	Kaffebönorna skall skalas	Kaffebönorna rensas. Arbetarna har lagt skorna "på hyllan"!	Den som vill smita genom staketet får en krage	Han putsar cykeln med en tandborste! Miraflor

Till överst på sidan

Resan i Honduras

Det område som i dag utgör landet Honduras beboddes tidigare av olika ursprungsfolk. Mayafolket hade sin högkultur mellan 600- och 800-talet e Kr i den stad som nu heter Copán. Christofer Columbus landsteg på nordkusten år 1502. Därefter började området koloniseras av Spanien efter visst motstånd från lencafolket. Lencas hövding Lempira mördades av spanjorerna år 1537. Han blev efter Honduras självständighet år 1838 en nationalsymbol och har gett namn åt landets valuta, lempira. De av spanjorerna eftertraktade guld- och silverfyndigheterna i Honduras var små jämfört med i andra delar av Centralamerika, ändå ledde de till strider mellan spanjorer och ursprungsfolk. Tusentals ursprungsinvånare dödades, andra avled i sjukdomar som européerna förde med sig och en del såldes som slavar till andra spanska besittningar.

År 1570 inlemmades Honduras i den grupp av spanska kolonier som styrdes från Guatemala. År 1821 förklarade sig de centralamerikanska provinserna självständiga från Spanien och år 1821 och bildade en lös federation, vars förste president var den liberale honduranen Francisco Morazán Valle, numera nationalhjälte. År 1838 blev Honduras självständigt.

År 1907 utbröt krig mellan Honduras och Nicaragua, där oppositionella honduraner fått en fristad. Under kriget landsatte USA för första gången soldater i Honduras för att skydda de amerikanska företagen i landet. År 1932 inleddes en tid av hård diktatur i Honduras. På senare tid har landet haft civila ledare, även om en folkvald president avsattes av militären 2009.

Efter cirka tio timmars skumpande med tre olika bussar efter starten i Miraflor på morgonen kom vi fram till Tegucigalpa, Honduras huvudstad och en av världens farligaste städer. Vi bodde på ett hotell nära den stora katedralen och hade därför inte långt till restauranger. Vi fick stränga order om att vara tillbaka på hotellet senast vid 20-tiden eftersom det sedan blev väldigt farligt att vistas utomhus enligt guiden.

Den enda sevärdheten jag hann att titta på i Tegucigalpa innan vi lämnade staden var den mäktiga katedralen som byggdes på 1700-talet.

Påföljande dag var det dags för en ny bussresa, denna gång på bara sex timmar. Dagens mål var staden Tela vid Karibiska havet som blev vår bas i tre dagar.

Tela

Staden Tela, nästan 90 000 invånare, har ett vackert läge vid Karibiska havet. Här är varmt och fuktigt och staden har inga speciella sevärdheter att bjuda på, men har ändå charm för sin avslappnade livsstil och de bästa stränderna på Honduras nordkust. Kriminaliteten är tyvärr hög även i Tela och man bör vara försiktig också på dagtid var man går. Lägger man sig på stranden skall man aldrig lämna sina saker obevakade och man bör stanna på stränderna närmast staden, eller runt bevakade hotell. Som ensamresenär skall man inte gå till stränder bortom stadskärnan då rånrisken är stor.

Jag tyckte om Tele för den avslappnade atmosfären, de vackra stränderna, stadens arkitektur och de färgrika folklivet. Trots att jag strövade omkring ensam i staden, och långt bortom centrum kände jag aldrig av något hotfull. Men guiden varnade oss att gå ensam på stadens gator efter klockan 20.

I resan ingick en tur till Parque Nacional Jeanette Kawas till vilken man kommer via en en timme lång båttur. Parken fick sitt nuvarande namn efter en kvinna som mördades år 1995 för att hon kämpade för att denna del av en halvö skulle bevaras från exploatering. Vår grupp fick tillfälle att åka runt delar av ön med båt, vandra genom ett parti av regnskogen samt tillbringa flera timmar på en vacker strand. En familj som bor permanent i parken lagade en mycket god lunch åt oss bestående av stekt fisk, stekta bananer och ris. I träden på stranden höll en flock vrålapor till som jag kunde ta en del bilder på.

Till överst på sidan

Bilder från Honduras

 

Vid varje gräns- övergång flockas penningväxlarna runt turisterna	Förbudsskylt vid bussterminalen. Tegucigalpa	Katedralen. Tegucigalpa	Man med stor säck. Tegucigalpa	Vy över hav och berg. Tela
Den gamla piren. Tela	Mås	Morgonmöte på gatan	Märkligt fordon	Motsträvig häst? Tela
Vackert hus och de fantastiska elledningarna! Tela	Staden med de vackra balkongerna	Staden med de vackra balkongerna	Hos fiskhandlaren	Hos fiskhandlaren. Tela
Utanför slaktarens butik låg ett fat med kycklingar. Tela	Köttleverans på "g"!	Hon säljer hundmat	I väntan på kunder!	Strandförsäljare. Tela
Idyll. Parque Nacional Jeanette Kawas	Idyll. Parque Nacional Jeanette Kawas	Vrålapa. Parque Nacional Jeanette Kawas	Vrålapa. Parque Nacional Jeanette Kawas

Till överst på sidan

Resan i Belize

I Belize, eller som området hette tidigare Brittiska Honduras, blomstrade mayakulturen fram till 900-talet, då den av okänd anledning började upplösas. Mayafolket levde dock kvar i området på 1500-talet när européerna, i första hand spanjorer, började anlända. Ursprungsbefolkningen bekämpade de spanska kolonisatörerna men försvagades efterhand av sjukdomar som européerna fört med sig.

På 1600-talet fick spanjorerna konkurrens av engelska pirater, som slog sig ned vid kusten. Enligt legenden gav en av piraterna, Peter Wallace, av spanjorerna kallad "Ballis", namn åt floden Belize. Engelsmännen tog slavar från Afrika till Belize för att avverka kampeschträd, vars röda färgämne användes i den engelska ullindustrin.

Spaniens och Englands konflikt om området pågick fram till slutet av 1700-talet, då Spanien gav upp. I början av 1800-talet gjorde både Mexiko och Guatemala anspråk på territoriet. Britterna stod dock emot alla påtryckningar. År 1862 blev Belize en brittisk koloni och fick namnet Brittiska Honduras. År 1871 upphöjdes området till kronkoloni. I slutet av 1800-talet började välbeställda afrikanskättade kreoler kräva politiska rättigheter, men inte förrän i slutet av 1920-talet släpptes de in i kolonins lagstiftande församling.

På 1940-talet växte en nationaliströrelse fram som krävde självständighet från Storbritannien och år 1950 ombildades rörelsen till det vänsterinriktade Folkets förenade parti (PUP). Under dess påtryckningar infördes rösträtt för läs- och skrivkunniga vuxna år 1954.

Brittiska Honduras fick inre självstyre år 1964, men Storbritannien fortsatte att sköta dess inre säkerhet, försvar och internationella relationer. År 1973 ändrades kolonins namn till Belize. Landet fick sin självständighet år 1981, men Guatemala, som gjorde anspråk på området, vägrade att erkänna det.

Det vänsterinriktade Folkets förenade parti (PUP) vann valen 1981 och partiledaren George Price blev det självständiga Belizes första premiärminister.

År 1991 erkändes Belize av Guatemala och diplomatiska förbindelser upprättades.

Från Tela i Honduras gick färden till Punta Gorda i Belize, resans tredje land. Det var uppstigning redan klockan 04.30 för att vi skulle hinna med den tidiga bussen till San Pedro Sula där det var byte till en buss som körde oss till Guatemalas gräns. Från gränsen tog vi en ny buss till Puerto Barrios varifrån vi åkte båt till Punta Gorda i Belize. Båtresan blev skumpig och skakig på grund av blåst och lite regn. Vid 14-tiden lade båten till vid kajen strax nedanför tullhuset i Ponta Gorda.

En liten episod från morgonens bussresa. När bussen från Tela kom fram till San Pedro Sula fick min trevlige bussgranne tillbaka en stor, silverglänsande revolver av busschauffören. Vi hade talats vid en hel del under resan då han behärskade engelskan bra. "Jag är på väg till Tegucigalpa. Dit åker man aldrig obeväpnad", sade han.

Huvudanledningen till besöket i Belize var att vi skulle bo i den lilla mayabyn Aguacate.

Timmarna som stod till förfogande på eftermiddagen under ankomstdagen, innan det blev mörkt, använde jag till att promenera runt i Punta Gorda och titta på stadens centrum. Det mesta var stängt eftersom det var söndag, men lite av folklivet kunde beskådas. Punta Gorda har inga sevärdheter att visa upp förutom klocktornet som britterna byggde. Staden har dock ett vackert läge vid Karibiska Havet.

Innan vi lämnade Punta Gorda, cirka 5 300 invånare, för besök i mayabyn Aguacate påföljande dag hann jag besöka marknaden på Main Street och en liten chokladfabrik som ägs av en amerikansk kvinna. Det blev ytterligare en skakig bussfärd så snart vi lämnat den asfalterade huvudvägen genom Belize. Vid 14-tiden kom vi fram till Aguacate och fick möta en delegation som representerade byn. Vi "fördelades" mellan olika familjer som vi skulle bo hos de kommande två dagarna. Jag och min rumskompis skulle bo hos familjen Mariano och Routilla och deras tre barn Serena, Oliver samt Merva. Med packningen på axlarna följde jag Mariano till familjens hus.

Huset var byggt på traditionellt sätt. Nedre delen bestod av glipande brädor och ett tak av palmkvistar. Invändigt fanns det bara ett stort rum och en liten avskild plats som var sovrummet. Köket låg direkt innanför dörren till vänster, rakt fram låg spisen, en hängmatta hängde nära den, snett in till höger fanns en form av förråd och några saker som harpun, gevär, kläder mm hängde på väggarna eller låg på takbjälkarna. Möblemanget bestod av ett lågt bord och några små pallar. Inget materiellt överflöd! Huset hade ett stampat jordgolv, saknade rinnande vatten med hade indragen elektricitet, vilket var tur eftersom jag behövde ladda mina kamerabatterier ett par gånger.

Jag och min reskamrat Per-Gunnar hälsades välkomna med en kopp supersött kaffe och av att Mariano berättade om familjens vardagsliv. Byns äldste invånare Thomas, släkting till Mariano, kom och hälsade på. Han är cirka 80 år gammal, men talade tyvärr ingen engelska. Efter någon timmes samspråk var det dags att vandra runt i byn. Här finns ett hundratal hus och det bor uppskattningsvis 5 - 600 personer i byn. Byn grundades för omkring 100 år sedan och det är bara mayaindianer som bor i den.

Det enda som hände på sena eftermiddagen var att kvinnor hämtade vatten vid brunnar som ligger på olika platser i byn. Det skulle därefter användas vid matlagning. Männen kom hem efter att ha varit till skogs eller arbetat på fälten. Gångavståndet till vissa fält kunde vara så långt som en till en och en halv timme. Min reskamrat och jag passade på att bada i floden utanför byn. En härlig och svalkande upplevelse eftersom det varit tryckande varmt under dagen.

På kvällen serverades en vegetarisk rätt med bönor, som nästan alltid ingår i måltiderna. Vid 21-tiden var det läggdags. Familjen sov i hängmattor och vi turister fick sova i familjens sängar. Detta var första gången jag delat säng med en man i hela mitt liv! Stenhårda sängar, men det gick ändå bra att sova i dem.

Näta dag steg Routilla upp vid 3-tiden på morgonen för att förbereda frukosten som serverades vid 7-tiden. Den bestod av tortilla (majsbröd), bönsoppa och kaffe. Hyfsat gott. Därefter följde jag med barnen och hämtade vatten vid en av brunnarna. Serena hade med sig ett tygfilter som hon satte på röret för att filtrera vattnet innan det fyllde hinkarna. Vid 9-tiden följde jag och P-G med Mariano ut i djungeln för att hugga fram ett palmhjärta. Mariano letade upp en lämplig palm och fällde den med en yxa, sedan skalade han den med sin machete tills han kom in till palmhjärtat. Det stoppade han i en väska av tyg som hängde på hans ena axel. På vägen tillbaka till huset berättade han om vad olika växter användes till, en del var nyttoväxter som man kunde använda i matlagning och andra var medicinalväxter. Vilket annorlunda liv jag lever jämfört med dessa mayaindianer! Att få dela deras vardagsliv en kort stund ger många tankeställare!

Vid lunchtid gick jag till floden för att bada. I den stod flera kvinnor och tvättade varför jag fick vänta tills de var klara innan jag kunde hoppa i floden för att tvätta mig ordentligt. Jag hade fått flera loppbett under natten och ville försöka tvätta dem rena och förhindra spridning.

På kvällen var det avskedsmiddag för oss turister. Alla familjer som vi turister bott hos samlades i ett hus tillsammans med oss för att äta middag, inklusive palmhjärtat vi hade varit med att hugga fram på förmiddagen. Det kändes vemodigt att behöva skiljas från dessa vänliga och trevliga människor efter denna korta bekantskap. Jag hade gärna stannat hos dem ytterligare några dagar.

Nästa dag steg jag upp tidigt för vi skulle lämna Aguacate med morgonbussen. Routilla lagade en snabb frukost åt mig och P-G och 04.50 steg jag på bussen som skulle ta oss till "The Dump" vid den stora landsvägen. Där steg vi på en annan buss som tog oss till Belmopan. I Belmopan tog vi en buss till Benque som ligger vid gränsen till Guatemala. Från Benque åkte vi med ytterligare en buss till Flores, som var dagens sista destination. Ganska precis 12 timmar efter att jag steg på bussen i mayabyn Aguacate steg jag ur en i Flores och därmed hade jag kommit till resans fjärde land, Guatemala.

Boendet i mayabyn Aguacate var en av resans absoluta höjdpunkter.

Till överst på sidan

Bilder från Belize

Klocktornet är stadens centrala punkt. Punta Gorda	Härifrån styrs upplevelserna i den  stora världen! Punta Gorda	Belizes fattigdom syns överallt. Punta Gorda	På söndagar är det kö vid glasskiosken. Punta Gorda	Flaggan hissas. Punta Gorda
Huvudgatan. Punta Gorda	Fiskmarknaden. Punta Gorda	Tänkvärda ord! Punta Gorda	Jag bodde i mayabyn Aguacate	Husen var enkla och hade palmtak. Aguacate
Husinteriör. Aguacate	Köket är spartanskt utrustat.	På spisen lagar man mat och bakar	Frukosten börjar ibland att förberedas redan 03.00	I väntan på frukosten
Barnen hämtar vatten tidigt på morgonen. Aguacate	Vattenreningsfilter skall appliceras!	Diskas görs det direkt på jordgolvet	"Skall jag fiska med harpunen idag, eller	jaga med geväret?"
På förmiddagen går kvinnor till floden för att tvätta, en del med barn på ryggen. Aguacate	Stenar i floden blir bra tvättplatser!	När allt är klart cyklar man till huset. (Fast hon kunde inte cykla)	En del kvinnor går till kvarnen för att mala	Ibland hjälps man åt med matlagningen
Männen jagar, fiskar, brukar fälten, eller letar mat i skogen	Ibland hittar man nötter	Eller så hugger man fram ett palmhjärta	Eller så hugger man fram ett palmhjärta	När dagen är slut väntar hängmattan för sömn

Till överst på sidan

Resan i Guatemala

Redan ett par tusen år före vår tideräkning blev människor bofasta i det som i dag kallas för Guatemala. Efter hand växte den högtstående mayakulturen fram på höglandet och kom att omfatta vad som nu är södra Mexiko och grannländerna i söder. Mayafolket var framstående matematiker, astronomer och arkitekter. Under mayakulturens höjdpunkt, mellan 300- och 900-talet efter Kristus, byggdes bland annat tempelstaden Tikal i norra Guatemala.

När de spanska erövrarna kom till området på 1520-talet hade mayacivilisationen sedan länge stagnerat. Riket hade splittrats i en rad mindre stadsstater som stred sinsemellan. Spanjorerna kunde snabbt ta kontroll över hela regionen, som utropades till vicekungadömet Nya Spanien. Européernas militära överlägsenhet och de sjukdomar de förde med sig fick förödande konsekvenser för mayafolket, även om en del indianer sökte en fristad i de otillgängliga bergen. Spanska bosättare lade efter hand beslag på mark och utnyttjade hänsynslöst ursprungsfolken som arbetskraft.

Mexikanernas uppror mot kolonialmakten ledde år 1821 till att också Centralamerika blev självständigt. Området ingick först i Mexiko, men efter två år bildades Centralamerikanska unionen. Denna präglades dock av motsättningar mellan lokala ledare och unionen föll sönder med början år 1838 och därmed blev även Guatemala ett självständigt land. 

Guatemala är ett spännande och intressant land att besöka. Här finns en storslagen natur och en levande indiankultur med uråldriga rötter. På grund av landets våldsamma historia är dock turismen begränsad. Det trettiosex år långa inbördeskrig som upphörde 1996 krävde över 200 000 människors liv. Majoriteten drabbade var fattiga mayaindianer som föll offer för militärens övervåld. Efter kriget har omfattande våldsbrottslighet och korruption brett ut sig vilket också påverkar turismen negativt.

Första destinationen i Guatemala efter besöket i mayabyn Aguacate i Belize blev den lilla pittoreska staden Flores som jag kom till efter tolv timmars bussresande. Efter denna långa bussresa kändes det nästan som att resan hittills till största delen mest bestått av långa och tidskrävande bussresor. Det kändes därför bra när guiden lovade oss att vi skulle få stanna i Flores i två nätter, istället för resplanens en natt. Detta skulle ge oss tid att i lugn och ro hinna besöka den forna maystaden Tikal, som nu finns med på UNESCO:s lista över världsarv.

Mörkret föll över Flores bara en dryg timme efter ankomsten vilket gjorde att det knappt fanns några möjligheter att fotografera någonting av stadens miljöer. Dock kunde jag njuta av flera karnevalståg som drog fram på stadens gator och som samlade en hel del människor. Jag vandrade med ett par av dem för att insupa atmosfären och njuta av den vackra musiken som framfördes på blås- och stränginstrument. Det blir mera tid över till fotografering i morgon tänkte jag, och dessutom skulle det komma flera karnevalståg.

Dagen därpå var det avresa klockan 08.00 med buss till den forna mayastaden Tikal, en av resans största sevärdheter.

Mayaruinerna i Tikal (med på UNESCO:s lista över världsarv)

Det har länge varit en dröm att få komma till den forna mayastaden Tikal. Nu var den förverkligad!

De första mayaindianerna bosatte sig här på 700-talet före Kristus. Staden utvecklades långsamt och nådde sin höjdpunkt i mitten av 600-talet efter Kristus då Tikal antas ha haft omkring 100 000 invånare. På 900-talet efter Kristus förlorade staden allt mer av sin betydelse och övergavs.

För att få uppleva atmosfären och magiken i den forna mayastaden valde jag att gå på egen hand trots att en guide ställdes till gruppens förfogande. Jag ville inte att mina upplevelser skulle störas av onödigt prat eller ovidkommande kommentarer, som det lätt blir när man går tillsammans med andra.

De magiska vibrationerna kändes omedelbart efter att jag gick in på stigen genom djungeln som leder till templen. Det var varmt och fuktigt och jag hörde hur vrålaporna skrek. Det som skiljer Tikal från andra stora mayastäder som Palenque, Chichen Itza och Uxmal är att den ligger djupt inne i djungeln. Efter drygt femton minuters vandring genom den täta vegetationen som var fylld med olika fågelläten och vrålapornas skrik skymtade jag det mäktiga templo I, Den stora jaguarens tempel, genom lövverket.

Jag gick in på Gran Plaza, det stora torget, och såg det 44 meter höga templet från framsidan. En brant trappa ledde upp till toppen av templet men det var nu förbjudet att gå upp för den eftersom flera personer ramlat ned och omkommit under årens lopp. Mitt emot templo I ligger det 38 meter höga templo II. Vackert och mäktigt även det. Jag klättrade upp i templet för att få en överblick över Gran Plaza och Acropolis del Norte, som är fylld av tempel och byggnader i olika storlekar. De äldsta byggnaderna dateras till 400-talet före Kristus. Området fick sitt nuvarande utseende på 800-talet efter Kristus. Vid denna tidpunkt fanns tolv tempel och flera gravar.

Från Gran Plaza gick jag vidare till Acropolis Central. Här fanns en gång i tiden flera hus och tempel och man tror att överklassens bostäder låg här. Därefter besökte jag Plaza Oeste, Västra torget, med templo III i senklassisk mayaarkitektur. Vid Acropolis del Sur tittade jag på det 58 meter höga templo V som byggdes på 700-talet efter Kristus.

På Plaza de los Siete Templos, torget med de sju templen, finns flera små vackra tempelruiner byggda i senklassisk mayaarkitektur. I ett av templen kunde man besöka flera rum. Här ifrån gick jag vidare till El Mundo Perdido, Den förlorade världen. Här finns 38 olika byggnader i varierande mayaarkitektur runt en 32 meter hög pyramid med en bas på 4x80 meter. Mäktigt och vackert!

Nära temlo IV ligger komplex N med ett tvillingtempel från den senklassiska mayaperioden. Templen är byggda år 711 efter Kristus. Det 64 meter höga templo IV, det fjärde templet, är Tikals högsta byggnad. En lång trätrappa leder upp till templet. Det är tungt och svettigt att ta sig upp till templet på den, men det är värt slitet för när man kommer upp till templo IV bjuds man på en fantastisk utsikt över djungeln och de tempel som stick upp ovanför trädkronorna.

Efter cirka sex timmar rundvandring bland templen i Tikal var det dags att gå tillbaka till parkeringsplatsen för att möta resten av gruppen och återfärd till hotellet i Flores. Jag var oerhört glad över att jag vandrat ensam och fått njuta av atmosfären, magiken och de vackra byggnaderna i den forna mayastaden. Detta var en av resans absoluta höjdpunkter!

När vi kom tillbaka till hotellet vid 16-tiden bjöd guiden på en chockerande överraskning. Vi skulle inte stanna kvar i Flores över natten utan ta nattbussen till Guatemala City med avgång vid 22-tiden. Detta var ett skamgrepp på oss! Men inget alternativ gavs..... Jag protesterade, för detta innebar att jag inte skulle få chans att uppleva Flores och karnevalen på kvällen som jag väntat på.   

Lago de Atitlan

Nattbussen plockade upp oss på en parkeringsplats i Flores och körde hela natten till Guatemala City, dit vi anlände cirka 05.30. Jag var överraskad över att jag sovit en stor del av natten. I GC steg vi in i en minibuss som körde oss till Lago de Atitlan dit vi kom cirka 13 timmar efter att vi stigit på bussen i Flores. Allt bussresan stod mig nu "upp i halsen".

Sjön Lago de Atitlan är en av Guatemalas största turistattraktioner. Den ligger på cirka 1 600 meters höjd och omges av ett flertal vulkaner. Naturen runt sjön visar upp en dramatisk skönhet och runt sjön ligger ett antal mayabyar som man kan besöka med båt eller pick up transporter. Inte långt från sjön, i höglandet, finns flera städer med landets största och mest berömda indianmarknader, som Solola och Chichicastenango. Min bas vid sjön var den lilla staden Panajachel med cirka 20 000 invånare. Runt sjön finns ett nät av stigar som man kan vandra på men risken att bli rånad om man går på dessa är stor. Störst chans att klara sig från rån är att gå i större grupper med en lokal guide. I Panajachel bodde vi på ett av resans bästa hotell.

Jag tog omedelbart Lago de Atitlan till mitt hjärta. Så vackert det var att stå på stranden och titta på när solen sänkte sig bakom de höga vulkanerna, eller när den steg upp över dem på morgnarna! Detta var en av resans vackraste platser!

Panajachel är ingen direkt skönhet, men folklivet är spännande. Staden är dränkt i butiker och souvenirstånd, bortom dessa finns det intressanta vardagslivet. Turisterna drar hit många vackert klädda mayakvinnor från byarna runt sjön som vill sälja sina handarbeten. Stundtals var det ganska jobbigt med alla dessa kvinnor som hela tiden bearbetade mig för att jag skulle köpa någonting. Jag som inte gillar shopping!

Under mina sex dagar vid Lago de Atitlan besökte jag mayabyarna San Pedro La Laguna, Santiago Atitlan, San Marcos La Laguna, Santa Catharina Palopo och San Antonio  Palopo. Alla byarna har ett vackert läge vid sjön. Till/från byarna Santa Catharina Palopo och San Antonio Palopo trängdes jag med mayindianer på träbänkar på pick up flak. De andra byarna besökte jag med båt från Panajachel.

San Pedro La Laguna och Santiago Atitlan är till stor del inriktade på besök av turister och här trängs souvenirstånden på gatorna. När man besöker dessa byar är besöken i gallerier och på handarbetsfabriker obligatoriska. Santa Catharina Palopo och San Antonio Palopo var de finaste byarna jag besökte. Båda ligger på en bergssluttning mot sjön där husen ligger utefter trånga och vindlande gator med ett folkliv som fortfarande går sin gilla gång, utan hets att jaga turister. Besöket i San Marcos de La Laguna kan man ge låg prioritet även om båtresan dit bjuder på fina vyer ut över sjön, vulkaner och berg.

Förutom besök i fem byar runt Lago de Atitlan åkte jag först till en av Guatemalas största indianmarknader i staden Chichicastenango och den något mindre, men inte så turistbesökta, i Solola. Chichicastenango har cirka 66 000 invånare och ligger på lite drygt 2 170 meters höjd. Solola är en betydligt mindre stad och ligger på lägre höjd, bara 9 kilometer från Panajachel.

Folklivet var liknande på båda marknaderna med många vackert klädda mayaindianer. Även utbudet av varor var ungefär detsamma, fast i större kvantiteter i Chichicastenango. På båda marknaderna såldes, bland annat, grönsaker, ägg, kläder, tyger, souvenirer, blommor, skor, tyger, fisk, hushållsföremål, potatis, spannmål, kött och levande fjäderfän. Trängseln var lika intensiv på båda marknaderna men man kom snabbare ur köerna i Solola.

I den stora trängseln i Chichicastenango blev jag bestulen på min plånbok med både kontanter och kreditkort. Min guide Carlos räddade mig ur en besvärlig situation genom att låna mig pengar till återstående tiden av resan. I Solola klarade jag mig helt utan missöden trots den stora trängseln. Två gånger har jag besökt Centralamerika och båda gångerna har jag råkat illa ut. I Costa Rica blev jag brutalt rånad och i Chichicastenango blev jag bestulen. Hör detta till resorna i denna del av världen?

Från Lago de Atitlan kom jag till resans sista destination via en bussresa, två och en halv timme, till staden Antigua.

Staden Antigua

Antigua, cirka 58 500 invånare, grundades den 10 mars, 1543 och var under 233 år det koloniala rikets huvudstad. År 1776 blev Guatemala City landets huvudstad efter att Antigua drabbats av en förödande jordbävning den 29 juli, 1773. År 1979 togs staden upp på UNESCO:s lista över världsarv för sin vackra koloniala arkitektur. Runt staden ligger tre vulkaner; Agua (3 766 m), Fuego ( 3 763 m) och Acatenango (3 976 m). Antigua anses vara en av Guatemalas största turistattraktioner.

Under tre dagar utforskade jag denna trevliga stad och njöt av den vackra inramningen av vulkaner, arkitekturen, de vackra kyrkorna och det färgfulla folklivet. Jag bodde på ett litet hotell nära kyrkan La Merced, inte långt från stadens hjärta Parque Central. Majoriteten av Antiguas gamla byggnader är uppförda under 16- och 1700-talen när Spanien var en stormakt och den katolska kyrkan fick ökat inflytande.

Några av de sevärdheter jag besökte var Parque Central, stadens hjärta och mötesplats speciellt under veckosluten då tusentals människor kommer hit och till de omkringliggande gatorna med avspärrad biltrafik. Här kan man då njuta av olika musikframträdanden, gatuartister och vackert klädda mayakvinnor som strövar runt med sina handarbeten de vill sälja. Runt torget, och på de närliggande gatorna, finns många trevliga restauranger att slinka in på. Parkens berömda fontän uppfördes år 1738.

Runt Parque Central ligger det vackra Palacio de los Capitanes Generales, som började byggas år 1558. Palatset fungerade under många år som regeringsbyggnad åt den regering som styrde det spanska koloniala riket i Centralamerika. Catedral de Santiago, Antiguas imponerande katedral, började byggas år 1542 men skadades svårt under jordbävningen 1773. Delar av katedralen återuppbyggdes mellan åren 1780 och 1820. Palacio del Ayuntamiento, stadshuset med sin vackra arkad, är beläget vid parkens norra sida. Det uppfördes huvudsakligen på 1740-talet. Från balkongen har man fina vyer över Parque Central, katedralen och några omkringliggande byggnader.

Förutom katedralen besökte jag kyrkor, som La Merced, kanske Antiguas vackraste kyrka. Den började byggas år 1548 och byggnationerna pågick fram till år 1717 då kyrkan till stora delar förstördes av en jordbävning. Återuppbyggnaden var klar 1767 men kyrkan drabbades åter hårt av den stora jordbävningen år 1773. Nuvarande utseende fick kyrkan under de reparationsarbeten som pågick mellan åren 1850 och 1855. Kyrkan Iglesia de San Francisco, stadens näst mest betydelsefulla, började byggas i mitten av 1500-talet. Även den förstördes i stor omfattning av jordbävningen år 1773.

Kyrko- och klosterruiner finns det gott om i Antigua. Flera av de vackra kyrkor och kloster som förstördes under den stora jordbävningen år 1773 byggdes aldrig upp igen utan minner idag, som ruiner, om den makt och prakt som präglade Antigua under den koloniala perioden. Några av de ruiner jag tittade på var Iglesia del Carmen, Iglesia de la Recoleccion, Colegio de San Jeronimo och Iglesia Jesu Christo.

Ytterligare sevärdheter i staden är den kommunala tvättinrättningen, de kullerstensklädda gatorna med de vackra och färgfulla husen, marknaden och berget Cerro de la Cruz varifrån man har fina vyer över staden och de omkringliggande vulkanerna. Det är viktigt att endast gå upp till Cerro de la Cruz mellan 10.00 och 15.00 då turistpoliser finns stationerade efter vägen dit. Går man upp på berget utanför denna tidsperiod finns det stor risk att bli rånad.

Antiguas marknadsplats ligger i anslutning till den stora bussterminalen i stadens västra del. Den är alltid intressant att besöka. Extra intressant och färgfull är den på mån-, tis- och lördagar då folk från de omkringliggande byarna söker sig hit.

Jag tyckte omedelbart om Antigua så snart jag anlänt till staden. Här finns en underbara atmosfär, en vacker kolonial arkitektur och ett intressant folkliv. Man skall dock inte låta sig förföras helt och hållet av allt det vackra och trivsamma för när mörkret faller blir även Antigua en farlig plats. Risken att råka illa ut under dagtid är ganska liten varför det inte finns något skäl att avstå att komma hit. Prata gärna med polisen för att få tips om var du kan röra dig utan större risk för problem.

Till överst på sidan

Bilder från Guatemala

Tikal, den forna Mayastaden (med på UNESCO:s världsarvslista)

 

En gång hade Tikal 100 000 invånare. Nu har djungeln  tagit över.	Templo I. Tikal	Templo I	Templo II	Gran Plaza. Tikal
Acropolis del Norte	Acropolis del Norte	Acropolis Central	Los Siete Templos	"The lost world". Tikal

Flores

 

Idyllisk gata. Flores

Mindre idylliska hus. Flores

Karneval. Flores

Karneval. Flores

Karneval. Flores

Lago de Atitlan, olika byar

Panajachel

 

Tidig morgon vid Lago de Atitlan. Panajachel	Tidig kväll vid Lago de Atitlan	Solnedgång över Lago de Atitlan	Den vackra kyrkan, exteriör	Den vackra kyrkan, interiör
Huvudgatan	Blommande jakarandaträ	Marknaden, inomhus	Marknaden, inomhus	Hos slaktaren
Marknaden, utomhus	Kvinna med rädisor	Mayapar vid Lago de Atitlan	Dockmakerska	Glad mayakvinna. Panajachel

San Pedro de Laguna

 

Mayabyn Santa Cruz ligger vid foten av bergen. Santa Cruz	Vattnet har stigit i sjön och vissa hus ligger nu ute i sjön. San Pedro de Laguna	Vattnet har stigit i sjön och vissa hus ligger nu ute i sjön	Hårt lastad tuc-tuc	Glassförsäljare. San Pedro de Laguna
Berget "Indian Nose"	Spinnerska	Mayas bild av sig själva som "Majsfolket"	Mayamålningen "Barnafödande"	Mayamålningen "Amman". San Pedro de Laguna

 Santiago de Atitlan

 

Vulkanen Toliman syns över hela byn. Santiago de Atitlan	Kyrkan från 1500-talet	Mayakvinnor sitter längs gatorna med sina varor	Souvenirförsäljare	Mayakvinna med traditionell huvudbonad
Bandet som lindas runt huvudet är cirka  20 m långt	Bandet som lindas runt huvudet är cirka  20 m långt	Visst är hon vacker!	Bandet som lindas runt huvudet är cirka  20 m långt	Du betalar för dåligt, turisten! Santiago de Atitlan

Santa Catharina Palopo

 

Så här tar  man sig till/från Santa Catharina Palopo!	Majsen torkas på taken	Stegen blir tunga då byn ligger på en bergssluttning	Hus med reklam för ett politiskt parti	Barnen sliter dagligen hårt. Santa Catharina Palop
Väverska	Barn sjunger nationalsången	Liten, blyg mayapojke	Tiggande mayapojke	Traditionell båt. Santa Catharina Palopo

San Antonio Palopo

 

Byn ligger på en bergssluttning. San Antonio Palopo	Vackra vyer från byns gator	Vissa bor enkelt!	På en innergård satt en man och malde majs	Skygg kvinna!
Räcker han ut tungan åt turisten eller för att det är tungt?	Tvättande kvinnor	Ibland hjälps män och kvinnor åt att väva	I sjögräset finns småfisk som används till agn	Kvinna med garnvinda. San Antonio Palopo

Marknaden i Solola

 

Jag åkte till Solola med en "Chickenbus"	Det är trångt på marknaden! Solola	Gatuköken var många	Fattiga kryper på knäna, fram och tillbaka, för att be om syndernas förlåtelse
Kvinnlig försäljare.	Räknar hon äggen?	Man med typiska mayabyxor	"Det var sånt´ drag där att jag fick hålla i hatten!"	Han dricker Pepsi och hon Coca-Cola. Solola

Marknaden i Chichicastenango

 

Chaufför på en "Chicken bus". Chichicastenango	Mycket folk trängdes på marknaden	Grönsaksmarknaden	"Köp en höna!"	"Jag har en påse att lägga den i!"
Även barn sålde fjäderfän	Kalkonsäljare	Blomsterförsäljarna höll till på kyrktrappan	Inne i kyrkan stod mayaindianerna på knä och bad	Det går att handla även med tung packning!
En turist möts inte alltid med vänliga blickar!	Mor med barn	Tortillabagare	Bild från kyrkogården	På kyrkogården höll shamaner till. Chichicastenango

Antigua (med på UNESCO:s lista över världsarv)

 

Stadsbilden domineras av flera vulkaner. Antigua	Staden togs upp på UNESCO:s världsarvlista bl a för sin fina koloniala arkitektur	Staden togs upp på UNESCO:s världsarvlista bl a för sin fina koloniala arkitektur	Stadens imponerande katedral byggd på 1540-talet	Många kyrkor förstördes av den stora jordbävningen år 1773
Många kyrkor förstördes av den stora jordbävningen år 1773	Iglesia La Merced är kanske stadens vackraste kyrka. Byggd på 1540-talet	Stadshuset byggt på 1550-talet	Den kommunala tvättanläggningen	Indianmarknaden framför kyrkan Iglesia El Carmen äger rum över veckosluten
Största marknads- dagarna är Mån-, tors- och lördag	Till marknaden kommer vackert klädda mayakvinnor	Till marknaden kommer vackert klädda mayakvinnor	Man med religiös staty	Reklamfotografering?
"Fyrtornet och släpet..."	Borde hon inte vara glad?	Knivslipare	Indianpojken spelar på sköldpaddsskal	"Indianfotografen". Antigua

Till överst på sidan

Att vara en så kallad "följamäare", det vill säga att köpa en arrangerad resa har sina för- och nackdelar. Fördelar är, bland annat, att man själv slipper att lägga tid på att boka hotell och transporter, resan följer för det mesta den uppgjorda resplanen, man kan göra saker som ibland är svåra att fixa på egen hand, till exempel en byvistelse, man har ressällskap och en guide som hjälper till att fixa praktiska saker och kan stötta vid eventuella problemsituationer. Nackdelarna är att man lämnar sitt resande i någon annans händer, som inte alltid sköter sina åtaganden, och får därmed minimala möjligheter att påverka reseupplägget.

På denna resa fick jag möjlighet att besöka fyra länder i Centralamerika; Nicaragua, Honduras, Belize och Guatemala, men till ett ganska högt pris i form av långa transporter där landet passerade revy utanför bussfönstren. Stundtals var det lite av "japansk expressturism" över denna resa. Jag skulle aldrig själv ha lagt upp en resrutt liknande denna om jag planerat resan på egen hand. Men jag fick också bo i mayabyn Aguacate i Belize, vilket hade varit svårt att ordna i egen regi. Facit av denna resa är jag fortfarande föredrar att resa på egen hand, även om det kräver större egna insatser, än ger mig ut i världen som "följamäare".

I det stora hela är jag dock nöjd med det jag fick ut av denna resa, till vissa delar väldigt nöjd.